Olyckor, sjukdomar och häxeri hos azande

”Beskriv förhållandet mellan olyckor och sjukdomar och föreställningar kring häxeri hos azande. Hur kopplas dessa föreställningar i sin tur till detta folks praktiker kring divination? Evans-Pritchards bok om azandes häxeriföreställningar har sitt ‘etnografiska presens’ runt 1920- och 1930-talen. I Westerlunds bok förs resonemangen utifrån utvecklingen av sådana häxeri och trolldomsföreställningar i det samtida moderna Afrika. Redogör för de förändringsprocesser som Westerlund beskriver.”

Evans-Pritchard undersökte på 1920-talet den sydsudanesiska folkgruppen azandes övertygelser om häxkonst. Enligt azande är häxeri en förmåga hos vissa personer som är medfödd och ärftlig. Förmågan att utöva häxeri är ett fysiskt organ eller substans i människokroppen. Häxeri är inte en opersonlig kraft som kan erhållas av en människa utan en inneboende fysisk egenskap. En häxa använder inga hjälpmedel för att utöva sitt häxeri[1]. Både män och kvinnor kan vara häxor och häxkraften växer med åldern i och med att häxsubstansen växer. Män kan förhäxas av både män och kvinnor, medan kvinnor oftast förhäxas av andra kvinnor. Männen i azande träffar oftast inga andra kvinnor än sina fruar och nära släktingar och lider därför liten risk att dra på sig fiendeskap från andra kvinnor. Fruarna kan dock bli misstänkta för att förhäxa sin make eftersom han med säkerhet någon gång lär göra dem missnöjda. Män förhäxar däremot inte sina fruar, emedan de själva skulle lida största förlusten.[2] En häxa kan vara tämligen omedveten om sin förmåga och endast råka skada andra. Men efterhand som denne blir medveten om sin förmåga börjar hen använda den i onda syften.[3]

Förhäxning är en medveten handling av häxan. För att göra en person förhäxad måste häxan bestämma målet och hur det skall nås. Förhäxning kan inte ske om häxan inte känner till var personen befinner sig och i vilket fall som helst inte över större avstånd. Det räcker alltså för den person som riskerar att bli förhäxad att gömma sig eller se till att hålla sig på avstånd från häxan.[4]

Häxor dödar inte sina offer på en gång. Om en person blir hastigt och allvarligt sjuk kan han vara säker på att han är utsatt för trolldom snarare än häxeri. Häxeri innebär istället en långsam död genom att häxans själ konsumerar en bit i taget av (ett inre organs) själ hos den förhäxade. När hela själen är konsumerad död den förhäxade personen. Häxor kan också skada genom att skjuta objekt in i kroppen på sina offer. Häxdoktorer kan då tas till hjälp för att avlägsna objekten, som kan vara parasiter eller stickor.[5]

Sjukdom, död och allmänna motgångar beror på häxeri. Om det inte finns tydliga evidens för att en motgång beror på trolldom, ett brutet tabu eller allmän inkompetens, så är häxeri förklaringen. För en zande är häxeri naturligt och vardagligt överallt förekommande. Om fisket är dåligt eller frun är sur eller om en magisk rit misslyckas att nå sitt syfte, så beror det på häxeri.[6] Azande tror ändå inte att häxeriet är enda orsak till alla händelser, de har inga problem att förklara en händelses naturliga orsakskedja. Häxeri förklarar snarare anledningen till varför en händelse skett än hur den skett. Häxeri som del i förklaringen till en händelses orsak utgör den socialt relevanta delen av förklaringen eftersom den gör det möjligt för den drabbade (eller dennes anhöriga) att göra någonting åt saken. Att skylla en motgång på häxeri utesluter inte en faktabaserad förklaring utan utgör ett skikt i förklaringen som ger sociala händelser ett moraliskt värde.[7]

Dödsfall genom häxeri måste hämnas. Innan den europeiska kolonialtiden kunde hämnden vara att döda häxan eller erhålla kompensation. Häxan kunde slås ihjäl eller dödas genom magi. Under brittiskt styre begränsades hämnd till magi. Att hämnas förefaller mer vara en from plikt än en handling utförd på grund av hat och ilska.[8]

I vissa fall är häxeri inte en möjlig förklaring till ett dödsfall. Om en frände dödar en annan behöver man inte söka en häxa eftersom det redan finns en person att hämnas på. Om kungen eller en prins avrättat en person för någon oförätt emot de styrande, skulle det innebära förräderi att söka efter den häxa som orsakat dödsfallet. Häxeri är inte heller aktuellt om en person blivit dödad som hämnd för häxeri eller om motgångar orsakade av att ett tabu har brutits.[9] Azande accepterar häxeri som förklaring så länge den inte kommer i konflikt med lagar och allmänt rättsmedvetande. Slutligen anklagas inte personer med hög social status för häxeri, antagligen för att dessa har makt och medel att försvara sig.[10]

För att ta reda på om en viss person har förhäxat någon används orakel. Orakel används i alla möjliga små och stora sociala sammanhang för att nå insikt och få vägledning.[11] Det viktigaste oraklet utförs genom att ge ett fjäderfä ett växtgift, som på grund av sin ojämna kvalitet resulterar i allt från fjäderfäets snabba död till ingen påverkan alls. Två fåglar används för att svara på en fråga. När den första fågeln får giftet tolkas dess död som ett jakande svar. När den andra fågeln får giftet tolkas dess död som ett nekande svar. Uppmaningen till oraklet formuleras vid vardera tillfället så att det krävs att giftet dödar fågeln vid det ena och att fågeln överlever giftet vid det andra tillfället för att frågan skall anses vara besvarad. Till exempel: Om X har begått hor, döda fågeln respektive Om oraklets svar att X begått hor stämmer, låt fågeln leva. Därmed gör giftets styrka vid just det här tillfället ingen skillnad på utslaget (givet att fåglarna får lika mycket). Det finns dock ett antal situationer där oraklet utförs med endast ett test eller med två tester med lång tid emellan och därmed gifter som kan ha olika styrka.[12]

Andra orakel med avtagande betydelse är termitoraklet, där två pinnar sticks in i en stack och den som blir äten på avgör svaret, och en apparat med två träskivor som smörjs in och trycks mot varandra – om de suger fast i varandra ger oraklet ett svar, glider de mot varandra det motsatta svaret.[13]

Eftersom häxeri är överallt närvarande och när som helst kan drabba en zande med motgångar, sjukdom och död, finns en marknad för motåtgärder. Häxdoktorer är specialister som avslöjar det fördolda och förutspår framtiden och som använder magi för att bekämpa häxeri. Häxdoktorerna är organiserade och en novis behöver en lång utbildning innan denne kan initieras. Häxdoktorernas avslöjanden har inte lika stor auktoritet som giftoraklets. Evans-Pritchard redogör för ett visst mått av medvetet bedrägeri.[14] En häxdoktor har kunskap i mediciner och hur genomföra olika typer av seanser, allt för att kunna spåra upp och fördriva häxeri.[15]

Azande hade före britternas ankomst erövrat området, ersatt eller assimilerat den ursprungliga befolkningen och etablerat en organisation baserad på lokala kungar och deras prinsar tillhörande den stam, Avongara, som lett erövringen av området. Azandes kolonisering av området följde organisationsstrukturen, med en central bosättning för kungen och radialt däromkring prinsar och lokala hövdingar, som i sin tur replikerade mönstret. Även om britterna efter sin erövring av området följde principen att styra genom den traditionella samhällsorganisationen, förlorade Avongara mycket av sin status när makten i praktiken låg hos kolonialstyret. Den traditionella verksamheten att kriga var inte längre en möjlig sysselsättning, minskad prestige och möjlighet att utöva våldsmonopol innebar mindre inkomster från de underlydande, de hov som kungar och prinsar höll minskade i storlek, de yngre behövde inte längre vara så hövliga mot äldre och kvinnor inte så undergivna mot männen.[16] Avongaras funktion som utförare av orakel vars utslag var definitiva överflyglades av den brittiska förvaltningens domstolar. För att komma tillrätta med den utbredda sömnsjukan flyttades också befolkningen under 1920-talet till bosättningar längs de större vägarna, vilket också ändrade på den geografiska organisationen av samhället. Från att traditionellt ha levt i utspridda bosättningar med långt till närmaste granne, kom de att leva mycket närmare varandra i större bosättningar.[17] De tätare kontakterna lär rimligtvis ha orsakat fler konflikter (såväl som fler vänskapliga relationer) och närheten ökade risken för häxeri (eftersom häxkraft inte kan färdas långt). Motmedel mot häxeri blev viktigare och försvagningen av den traditionella centralmakten och juridiska auktoriteten innebar att motmedel mot häxeri inklusive hantering av orakel och organisation av häxdoktorer blev en aktivitet för flertalet.

Under 1940-talet följde ett stort program för att omvandla azande till bomullsbönder. De spreds återigen över landsbygden. Men detta blev inte populärt bland azande, som tydligen på en generation lärt sig att uppskatta de mer frekventa sociala kontakterna i de större bosättningarna längs vägarna. Återgången till mindre och mer spridda bosättningar innebar ändå inte att föreställningarna om häxeri mildrades. Boken anger möjligheten att enkelt flytta iväg från häxeriet som en möjlig anledning, vilket låter som ett svagt argument.[18]

David Westerlund redogör för häxeriets utveckling i modern tid i vissa samhällen i Afrika söder om Sahara, med fokus på häxeri som förklaring till sjukdomars uppkomst och orsak. Westerlund delar in förklaringarna i religiösa, sociala och naturliga. Den sociala kategorin handlar om relationer mellan levande personer, vilket i Afrika innefattar en övernaturlig dimension. Häxeri och trolldom ingår i denna kategori,[19] vilket implicerar att dessa fenomen inte är att betrakta som religiösa. Westerlund påpekar på samma sätt som Evans-Pritchard att förklaringar till sjukdom dock överlappar varandra. Frågor om hur en sjukdom uppstått (till exempel naturligt genom en parasit) kompletteras med frågor om varför det hände mig och just nu (till exempel genom häxkraft utövad av en fiende).[20]

Westerlund beskriver hur häxeri som förklaring till sjukdom i modern tid fått större spridning i ett antal afrikanska samhällen. Häxeri som förklaring i den sociala modellen där ens grannar är upphovet till sjukdomar har som fenomen vuxit samtidigt som den samhällsbevarande effekt som vördandet av förfädernas sätt att leva minskat.[21] Westerlund anger att existentiell stress är orsaken till denna förändring. Ett exempel är Nharo, ett San-folk, vars levnadssätt ändrats från jägare-samlare till att vara bofasta och beroende av vita och svarta bönder. Från en situation med få eller inga interpersonella konflikter och därmed få anledningar att misstänka häxeri. Den existentiella stress som förändringen av levnadssättet har orsakat, innebär att sjukdom och personkonflikter har ökat i takt och uppfattats som kausalt orsakade händelser.[22] Westerlund skriver att lokala (indigenous) religioner har försvagats på grund av förtätade bosättningar och urbanisering, men att häxeri av samma anledning vuxit genom den politiska och ekonomiska konkurrens och social stratifiering som urbanisering orsakat.[23] Här blir det tydligt att Westerlund avgränsar vad religion kan vara – uppfattningar och utövande av häxeri är inte en (lokal) religion. Förändringarna i samhället innebär också att de institutioner som tidigare kontrollerat anklagelser om häxeri inte längre kan skydda personer från att beskyllas och straffas för häxeri, vilket accelerar förlusten av interpersonell tillit.[24]

Tidigare har (försök att utrota) häxeri använts som ett argument för kolonialisering, i nutid har samma argument använts för att propagera för modernisering. Eftersom själva häxeriet har varit svårt att komma åt (eftersom det inte existerar, kan man förmoda) har man riktat aktiviteterna mot de som publikt utövar aktiviteter som har med häxeri att göra, det vill säga de som arbetar för att bekämpa häxor och häxeri. På senare tid har det uppstått rörelser som arbetar för att rensa samhället från häxeri.[25] I vilket fall som helst tycks tillväxten av praktiker och övertygelser om häxeri vara ett modernt fenomen, eller snarare en del av moderniteten, genom urbanisering och därav följande tätare sociala kontakter och ekonomisk och social konkurrens.[26]

Referenser

  1. Evans-Pritchard, E. E. 1976. Witchcraft, oracles, and magic among the Azande. Abridged version with an introduction by Eva Gilles. Oxford: Oxford University Press.
  2. Westerlund, David. 2006. African Indigenous Religions and Desease Causation: From Spiritual Beings to Living Humans. Boston, MA, USA: Brill Academic Publishers.

[1] Evans-Pritchard, s. 1.

[2] Evans-Pritchard, s. 8.

[3] Evans-Pritchard, s. 58.

[4] Evans-Pritchard, s. 12.

[5] Evans-Pritchard, s. 14.

[6] Evans-Pritchard, s. 18.

[7] Evans-Pritchard, s. 25

[8] Evans-Pritchard, s. 5.

[9] Evans-Pritchard, s. 27.

[10] Evans-Pritchard, s. ???

[11] Evans-Pritchard, s. 122

[12] Evans-Pritchard, s. 139.

[13] Evans-Pritchard, s. 171.

[14] Evans-Pritchard, s. 66.

[15] Evans-Pritchard, s. 77.

[16] Evans-Pritchard, s. xii.

[17] Evans-Pritchard, s. xviii.

[18] Evans-Pritchard, s. xviv.

[19] Westerlund, s. 7.

[20] Westerlund, s. 8.

[21] Westerlund, s. 190.

[22] Westerlund, s. 196.

[23] Westerlund, s. 198.

[24] Westerlund. s. 199.

[25] Westerlund, s. 200.

[26] Westerlund, s. 203.

Advertisements

About eklektikernsblogg

Mycket lättpåverkad
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s