Den samiska björnceremonin

”Redogör för den samiska björnceremonin och diskutera kortfattat de olika typer av källmaterial som kan användas vid studiet av björnceremonin. Diskutera källkritik, dvs. förtjänster och svårigheter som är kopplade till de arkeologiska, skriftliga respektive muntliga källorna.”

Ceremonielet vid björnjakten börjar redan när den påträffas, på vintern i sitt ide. Den som hittar idet går i en cirkel runt idet för att med fotspåren ringa in björnen. Nåjden konsulteras sedan för att avgöra när den rätta tiden för jakten, då björnen jagas ut ur idet och dödas med spjut. En ring av kvistar sätts runt dess nos och huvudet lyfts tre gånger.[1] När björnen flås och styckas är man noga med att inte skada någon del av skelettet. Vid hemkosten jojkar jägarna att de har en viktig gäst med sig och de högtidsklädda kvinnorna svarar med jojk som välkomnar dem. Männen går in i kåtorna genom den bakre ingången, och kvinnorna, med täckta huvuden, ser på dem endast med ena ögat och genom en mässingsring. De tuggar albark och spottar på männen för att avvärja björnens hämnd. Björnen och männen pryds med mässingsringar. Andra dagen dras björnen till en särskild hydda av en ren prydd med mässingsringar. Den renen får ingen kvinna rida på det kommande året. Kvinnorna får inte heller gå i jägarnas fotspår. Sedan festar man på köttet. Kvinnor och män äter olika delar av björnen och var för sig. Kvinnorna tar första tuggan genom en mässingsring. Efter festen går männen genom att tvätta sig i “starck lut, af björkaska” och utför diverse löpanden in och ut ur kåtorna samtidigt som de härmar björnens. Sedan begravs björnens skelett omsorgsfullt under hedersbetygelser. Skinnet spänns sedan upp och kvinnorna får skjuta prick med förbundna ögon. Den gifta kvinna som träffar först kan räkna med att hennes make kommer att fälla en björn, en ogift kvinna kommer att få gifta sig med en framgångsrik björnjägare. Kvinnorna får nu se på björnskinnet, genom en mässingsring. Därmed är björnceremonin slut.

Flera omfattande beskrivningar av samernas religiösa värld författades redan på 1600-talet av svenska församlingspräster och predikanter i Lappland. De har fördelen av att vara samtida och författarna har troligen också haft tillgång till direkta sagespersoner eller var till och med ögonvittnen. Beskrivningarna är fientliga och starkt tendentiösa, men man kan tänka sig att detta är en fördel eftersom författarna vinnlagt sig om att beskriva ogudaktigheterna i stor detalj, ju mer desto tydligare att missionen behövs. För björnceremonins del är predikanten Samuel Rheens beskrivning relevant. Mebius menar dock att förtegenheten hos samerna borde ändå ha varit stor när de uppmanats av prästerna att berätta om sina vidskepelser.[2]

Den danske prästen Hans Skanke skrev om samernas religiösa utövande, baserat på material insamlat under en intensiv missionsverksamhet i Norge i början av 1700-talet. I likhet med de svenska källorna är beskrivningarna fientliga och tendentiösa, och Skanske har inte själv upplevt samisk kultur eller talat med samerna. Jens Kildal, präst i samma mission, har också använt samma källor men som gift med en samekvinna och kunnig i samiska också haft möjlighet att få direkt information om samiska förhållanden.[3] Båda dessa präster har skrivit om björnjakten.

De källor som utgörs av rättegångsprotokoll är mer källkritiskt sårbara. Samerna står inför rätta för sina religiösa traditioner, ju mer de berättar desto mer avslöjar de sina brott. Därför kan man inte undvika att antaga att de berättat så lite som möjligt. Så vitt jag förstår finns inte heller någon information om björnceremonin att hämta i dem heller.

För att korroborera uppgifterna om den samiska björnritualen kan man även jämföra med andra arktiska folkslags traditioner kring björnjakten. Religiöst färgade traditioner om bevarandet och begravningen av björnens skelettdelar återfinns hos flera arktiska folk.[4] Förutom att utgöra grund för religionsvetenskaplig teoribildning visar det åtminstone att beskrivningarna av samernas björnceremoni inte är unika undantag.

Arkeologi kan verifiera berättelser genom att gräva ut och noggrant analysera fyndplatser. Genom olika tekniker kan arkeologin ofta också få fram många fakta om fynden och de människor som efterlämnat dem, vad man ätit och hur man mått. Fynden kan också ofta dateras. Enligt Mebius har flera björngravar hittats och analyseras. Men fynd har också gjorts som inte kan betecknas som björngravar, vilket visar att björnceremonielet inte alltid följdes. [5] En alternativ möjlighet är förstås att någon ickesame dödat just den björnen.

Utgrävningar kräver att man förstått var man skall gräva och det är förstås svårt att veta om det inte existerar skriftliga källor, synliga tecken eller att en plats betydelse har förblivit allmänt känd. Det förefaller inte vara givet vad gäller björngravar. En möjlighet är arkeologisk “screening” vid exploatering av ett större område, till exempel vid utbyggnad av gruvor och vattenkraft. Jag känner inte till om några viktiga arkeologiska fynd gjorts i Lappland vid sådana tillfällen.

Mebius beskrivning av björnceremonin förefaller i stort vara baserad på Pehr Fjellströms redogörelse från 1755. Fjellström växte upp i Lappland och var präst och verksam i bland annat Lycksele runt mitten av 1700-talet. Mebius beskriver inte Fjellström ur ett källkritiskt perspektiv, men enligt Wikipedia gick han bland annat i samisk skola och var så kunnig i olika samiska dialekter att han deltog i standardiseringen av ett samiskt skriftspråk och gav ut nya testamentet på samiska. Med tanke på hans uppväxt och och kunskaper torde alltså hans uppgifter vara förstahands och samtida. Från Mebius referat går det inte heller att utlösa huruvida Fjellströms redogörelse är tendentiös (vilket man måste misstänka med tanke på att övriga källor är starkt tendentiösa) så den källkritiska aspekten är svår att säga någonting om.

Referenser

  1. Bäckman, L: ”Björnen i samisk tradition”. Ingvar Svanberg & Håkan Tunónen (red.). Samisk etnobiologi. Nora: Nya Doxa 2000.
  2. Mebius, Hans: Bissie. Studier i samisk religionshistoria. Östersund: Jengel 2003: s. 133-148.

[1] Bäckman, s. 218-223.

[2] Mebius, s. 32.

[3] Mebius, s. 34, 96.

[4] Mebius, s. 108.

[5] Mebius, s. 108.

Advertisements

About eklektikernsblogg

Mycket lättpåverkad
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s