Muslimska brödraskapet i Europa och Sverige

Innehåll

Inledning
Syfte
Metod
Källor
Islamismens framväxt
Brödraskapet i Europa
Vem är en broder?
Federation of Islamic Organizations in Europe
European Council for Fatwa and Research
Al-Qaradawi – brödraskapets ideolog
Islamiska förbundet i Sverige
Representationsproblemet
Identitetspolitik
Partipolitisk verksamhet
Diskussion
Sammanfattning
Referenser
Fotnoter

Inledning

Islamism, benämning på en uppfattning av islam som allomfattande politisk ideologi.
– Nationalencyklopedin

Denna uppsats handlar om några svenska muslimska organisationers relation till Muslimska brödraskapet. I uppsatsen beskriver jag organisationernas relationer inom Sverige och i Europa och den ideologi som de anses vara förbundna av. Jag redogör även för den identitetspolitik som inneburit att dessa organisationer kunnat etablera sig inför media och det politiska etablissemanget som muslimernas autentiska representanter. I uppsatsen ingår som bakgrund en historik om den moderna islamismens framväxt och dess spridning i Europa.

En del kanske skulle säga att det inte finns mycket av religion i den här uppsatsen, åtminstone inte om man definierar ”religion” som övertygelser baserade på tron om närvaron av övernaturliga agenter. Uppsatsen kan uppfattas som en reduktion av religion till sociologi och kanske framför allt statskunskap. Därmed riskerar jag att missa de förmodat essentiellt religiösa kvaliteterna i det undersökta.

Men hur skall man resonera om religionsutövaren uppfattar sin religion som omfattande allt mellan privat utövande och publik ordning? Och att ett samhälle organiserat enligt den religiösa övertygelsen innebär den ultimata sociala rättvisan och mänsklighetens befrielse? Muslimska brödraskapet och deras ideologiskt förbundna anser uppenbarligen att de verkar för att kunna leva enligt sin religions föreskrifter. Kruxet synes ligga i definitionen av begreppet ”religion”, den handlar inte bara om att dyrka det heliga i Mircea Eliades mening. En meningsfylld analys av religion kan inte bortse från dess sammanhang av kultur och samhälle. Dessutom kan arbetet med att etablera en gudagiven teokrati uppfattas som en akt av dyrkan.

Syfte

Syftet med uppsatsen är dels att undersöka muslimska brödraskapets organisationer och relationer inom Europa och Sverige, dels att karaktärisera dessa organisationers ideologi inklusive inspirationskällor och värderingar, och dels beskriva relationen mellan dem och det svenska politiska och mediala etablissemanget.

Metod

Jag har använt två metoder i uppsatsarbetet:

  • Kartläggning av organisationer, personer och deras aktiviteter, i syfte att karaktärisera dem och etablera deras relationer. Eftersom litteratur som beskriver den aktuella situationen i Sverige i stort sett saknas har jag gjort en omfattande mediasökning. Ett trettiotal artiklar och källor på nätet har refererats.
  • Intervju med en företrädare för en muslimsk organisation. Intervjun planerades att vara strukturerad men eftersom informanten visade sig vara drivande och lättpratad blev det i praktiken fråga om en ostrukturerad intervju.

Källor

En grundläggande ambition i uppsatsarbetet har varit att så långt som möjligt använda förstahandskällor. Anledningen är framför allt att utan omskrivningar och andra personers omdömen kunna beskriva vad de omtalade organisationerna och personerna står för. Som förstahandskällor ingår programförklaringar, stadgar, målbeskrivningar, uttalanden och pressmeddelanden publicerade av de organisationer som omtalas i uppsatsen. De källkritiska aspekterna beroende, tid och äkthet är vanligtvis utan vidare uppfyllda i dessa. Aspekten tendens är däremot vanligtvis problematisk eftersom många av dokumenten utgör partsinlagor.

Det finns en relativt rik litteratur som beskriver brödraskapets verksamhet i flera olika europeiska länder såväl som transationellt, men så vitt jag vet mycket litet om situationen i Sverige. I beskrivningen av de svenska förhållandena har jag därför i huvudsak varit hänvisad till rapporter och debattartiklar och andra källor i media. Dessa utgör inlägg i en pågående utveckling. Det är naturligtvis svårt att förstå vad som är relevant och riktigt i rapporter om nyligen timade händelser och i debatter som ofta består av polemiska partsinlagor. Risken är att man litar på vinklade eller felaktiga påståenden och att man inte känner till hela den relevanta historien eftersom den utvecklas as we speak. För att hantera denna osäkerhet har jag försökt att framställa uttryckta åsikter som just sådana och i förekommande fall redovisat båda sidors argument i en debatt. Många gånger är dock uppgifterna jag använt från media enkla fakta som varit lätta att verifiera genom andra källor. I de fall jag redogör för en pågående diskussion har jag försökt att lämna slutsatsen öppen.

För den historiska bakgrunden om islamismens framväxt och för den samtida situationen i andra europeiska länder har jag använt två böcker: ”The new Muslim Brotherhood in the West” av Lorenzo Vidino och ”Allah in the west – Islamic movements in America and in Europe” av Gilles Kepel. Historien är väl belagd och kan inhämtas från en mängd källor. Att jag valt just dessa två böcker beror på att de beskriver islamismen i Europa, uppsatsens grundläggande tema. Böckerna fanns alltså tillhanda även för den historiska bakgrunden.

Det Vidino och Kepel framför allt beskriver i sina respektive böcker är framväxten av de moderna islamistiska rörelserna i Europa och deras symbios med de västliga staterna. För att nå den växande muslimska befolkningsgruppen har politiker och myndigheter letat efter organisationer som kunnat representera muslimerna som grupp samtidigt som olika muslimska organisationer hävdat att just de är autentiska representanter för alla muslimer. Sökande efter autentisk representation bygger ofta på identitetspolitiska överväganden. Muslimerna betraktas av båda sidor som ett kollektiv med gemensamma behov.

Med tanke på att många refererar till Vidino drar jag slutsatsen att han är en auktoritet på europeisk islamism. Ett problem med boken är att den kan uppfattas som tendentiös. Vidino beskriver visserligen både vad han kallar ”optimisternas” och ”pessimisternas” syn på den muslimska rörelsen men de senare får tveklöst mer utrymme.

Boken ”La conquête de l’occident” av Sylvain Besson har konsulterats för vissa citat. I övrigt har enstaka faktauppgifter hämtats från ett antal böcker, framför allt för att korroborera Vidinos uppgifter.

Ett genomgående problem vad gäller uppsatsens objektivitet är att förutom de utpekades egna protester förefaller det inte finnas någon litteratur som uppväger den kritiska tendensen i beskrivningarna av Muslimska brödraskapet. De uppfattas generellt som ett slags hot. Man kan dock fråga sig varför slagsidan måste uppvägas, eller om den är ett resultat av objektets faktiska karaktär.

Islamismens framväxt

Den moderna islamismen tog form parallellt på den indiska subkontintenten och i arabvärlden under andra halvan av 1800-talet. 1857 avsatte britterna stormogulen Bahadur Shah, den siste muslimske härskaren i Indien. Muslimerna förlorade därmed den ställning de innehaft åtminstone sedan mitten av 1500-talet och befann sig i den tidigare osedda situationen som undersåtar och minoritet i det av hinduer dominerade Indien.[1] Enligt klassisk fiqh (islamisk rätt), delas världen upp i dar al-islam, där islam råder som samhällssystem, och dar al-harb, krigets domän, där man ännu inte infört muslimskt styre. I enlighet med det exempel Muhammed satte när han emigrerade till Medina skall muslimerna så snart som möjligt emigrera från dar al-harb till dar al-islam där de skall hämta kraft för att sedan (åter)erövra dar al-harb.[2]

Emigrering från Indien var ingen praktisk möjlighet för de muslimska indierna så man utarbetade istället en strategi för att behålla sin muslimska identitet inom den av hinduer dominerade staten. Ledande inom den islamistiska rörelsen var Jama’at-i Islami, grundat 1941 av Sayyid Abul A’la Mawdudi. Medan andra rörelser accepterade frånvaron av en islamisk stat och ägnade sig åt frågan om hur muslimerna skulle agera som undersåtar i ett ogudaktigt samhälle hade Jama’at-i Islami redan från start ambitionen att skapa en islamisk stat som omfattar alla muslimska länder (eller länder där det finns muslimer). Enligt Mawdudi var endast Gud suverän – en legitim stat kunde inte styras av människor utan måste styras enligt Guds lag.[3]

Samtidigt med islamismens framväxt på den indiska subkontinenten började en annan modernistisk rörelse ta form i arabstaterna, framför allt i Egypten. Eftersom invandringen från dessa länder är mycket större än från den indiska subkontitenten har denna rörelse betydligt större relevans för den nutida situationen i Sverige.

Den muslimske tänkaren Al-Afghani och hans efterföljare Mohammed Abduh och Rashid Rida började under 1870-talet att debattera orsakerna till den muslimska världens efterblivenhet och varför den kommit att domineras av de västliga kolonialmakterna. Andra tänkare vid denna tid ansåg att religionen var ett hinder och att efterblivenheten bara kunde överkommas genom att anamma västs sekularism och industrialism. Al-Afghani ansåg däremot att problemet inte var för mycket utan för lite islam. Muslimerna hade blandat ihop sann islam med importerade levnadssätt och därmed gått vilse. Lösningen var en återgång till de första muslimernas (as-salafi) sätt att leva.[4]

Al-Afghani et al hade stor betydeles för islamismens framväxt men fick trots det inte många efterföljare. Det var först när Hassan al-Banna år 1928 grundade Muslimska brödraskapet (al-ihkwan al-muslimun) som den moderna islamismen kom att spridas till de bredare folklagren.[5] Al-Banna ansåg att islam inte bara var andlighet och tomma ritualer utan ”politik, samhälle, ekonomi, lag och kultur”, ett fullständigt och allomfattande system för privat och publikt liv. Den islamiska staten var på alla vis bättre än vad än européerna kunde hitta på. Islam inkluderade allt gott från alla andra samhällssystem men inget av deras brister. Al-Banna omfamnade modernisering men tog avstånd från att det skulle innebära sekularisering och kopiering av väst. Islam hade alltid utvecklats efter tidens behov och kunde även omfatta det moderna samhällets krav. Men utvecklingen måste ske på islams villkor. [6]

Al-Banna var ett organisatoriskt geni. Muslimska brödraskapet växte snabbt och organiserades i ”en myriad” av underavdelningar och kommittéer med precis struktur och tydliga mål, på lokal och regional nivå. Ganska snart hade man skapat en ”kapillärstruktur” med bland annat moskéer, välgörenhetsorganisationer och samhällsservice. Bröderna arbetade hårt med social hjälp och välgörenhet för folket, ett arbete som staten och konkurrerande rörelser inte mäktade med, och vann därmed folkets sympati. Samtidigt arbetade man för att återislamisera samhället nerifrån och upp genom att bygga den genuine muslimen, sedan den muslimska familjen och slutligen det muslimska samhället. Sedan skulle den islamiska staten vara en naturlig konsekvens. Ungdomar och studenter och deras inneboende frustration och vilja till aktivism var fokus. Utbildning, ett effektivt propagandasystem och finansiella muskler identifierades också som nödvändiga komponenter.[7]

Muslimska brödraskapets de facto ställning som parallellsamhälle och tilltaget att skapa en väpnad gren drog naturligtvis till sig den egyptiska statens ogillande uppmärksamhet. Medlemmar anklagades för allehanda terrorhandlingar, kulminerande med anklagelsen om att ha mördat landets premiärminister. 1948 förbjöds organisationen och Al-Banna mördades av egyptiska säkerhetsstyrkor. När Gamal Abdel Nasser 1952 avsatte kung Farhouk och utropade republiken deltog brödraskapet på Nassers sida, men alliansen höll bara några månader. Brödernas insisterade på att introducera shari’a vilket inte föll i god jord så 1954 förbjöds de igen.[8] Under de följande 50 åren följde ömsom mer toleranta perioder, ömsom förföljelser med fängsling, tortyr och avrättningar av många ledande bröder.

Trots de många åren av förbud och förföljelser överlevde Muslimska brödraskapet. Med Anwar Sadats presidentskap från 1970 lättade förtrycket stegvis. Trots att organisationen fortfarande var förbjuden tilläts medlemmar att deltaga i (nominellt fria) val. I och med den arabiska våren 2011 tilläts brödraskapet återigen. I de första fria valen någonsin i Egyptens 5500 år långa historia fick deras politiska parti izb Al-urriya Wal-’Adala (Frihets- och rättvisepartiet) 47 % av rösterna. Men i juni-juli 2013 utmynnade stora protester mot deras politik (och lika stora stöddemonstrationer) i att militären avsatte och fängslade den valde presidenten Mohamed Mursi och hundratals av hans sympatisörer och återigen förbjöd Muslimska brödraskapet.

Brödraskapet i Europa

De bröder som flydde till Europa från förföljelserna under Nasser-regimen kom troget brödraskapets tradition omedelbart att organisera sig. De var studenter och de första muslimska europeiska organisationerna blev därför studentföreningar.[9] De betraktade till en början vistelsen i Europa som tillfällig, utvecklingen i hemlandet var fokus.[10]

Men bröderna insåg tidigt potentialen i de europeiska staterna – myndigheterna avstod i stort sett från att blanda sig i religiösa frågor och konkurrensen från andra muslimska rörelser om de troendes uppmärksamhet var liten. Ett tidigt exempel är moskén i München som färdigställdes 1973 med saudiarabisk finansiering. Moskén blev en tillflykt och samlingspunkt för brödraskapet – tre av fem murshid (högsta andliga ledare) för Muslimska brödraskapet har tillbringat längre perioder i München och en av dem, Mohammed Akef, var dess imam mellan 1984 och 1987.[11] Organisationen som ledde mosképrojektet permanentades med namnet Islamische Gemeinschaft Deutschland,[12] vilken senare blev en viktig medlem i Federation of Islamic Organizations in Europe.[13]

Runt 1980 sammanföll flera trender till förmån för islamismens tillväxt. I Egypten innebar Sadats gradvisa mildrande av förtrycket att brödraskapet lättare kunde utöva sin verksamhet. Arabnationalismen hade spelat ut sin roll och den islamiska väckelsen tog dess plats. I Europa fann många invandrare att den tillfälliga vistelsen de först tänkt sig övergått till bofast status med infödda barn som betraktade sig som européer. Detta och den ökande invandringen innebar att den europeiska muslimska befolkningen snabbt växte. På samma sätt som i Indien efter mogulrikets fall 1857 fick muslimska lärde ompröva den månghundraåriga doktrinen om dar al-islam och dar al-harb. Eftersom varken islam eller krig rådde i väst var inget av begreppen tillämpligt. Man myntade därför begreppet dar al-da’wa – landet där muslimer är i minoritet men respekteras och har möjlighet att utöva och sprida sin religion.[14] Konsekvensen för brödraskapet blev att man fokuserade om från att arbeta för en islamisk stat till att arbeta för att islamisera västs växande muslimska befolkning.[15] Man började utveckla en ny rättstradition för europeiska muslimer, en minoriteternas juridik.[16]

Vem är en broder?

Det förefaller inte finnas något formellt ”Muslimska brödraskapet” i Europa. Individer som omnämns som medlemmar förnekar också ofta kategoriskt saken – associering med Muslimska brödraskapet har i dagsläget ingen positiv klang och riskerar att påverka relationen med det politiska etablissemanget. Al-Banna skapade faktiskt en internationell organisation, men den förföll när förföljelserna av brödraskapet började.[17] 1982 försökte man igen men även detta försök misslyckades, framför allt för att många inte kunde acceptera de egyptiska ledamöternas dominans.[18] Organisationen existerar fortfarande men förutom det intellektuella arvet är egyptiska Muslimska brödraskapets inflytande över systerorganisationerna i andra länder litet. Sammanhangen i de olika europeiska länderna har inneburit att de lokala grenarna fått olika inriktningar.[19] Även om vissa ser sig som lokala avdelningar av Muslimska brödraskapet handlar det framför allt om ett globalt nätverk baserat på personliga, finansiella och i synnerhet ideologiska band.

Mohammed Akef, murshid fram till januari 2010, beskriver brödraskapet som ”en global rörelse vars medlemmar samarbetar över hela världen, baserat på samma religiösa världssyn – spridandet av islam tills det behärskar världen”.[20] Mohamed Habib, förste vice ordföranden i Muslimska brödraskapet, svarade 2008 i en intervju i dagstidningen Al Ahrar följande på en fråga om det internationella brödraskapet:

Det finns avdelningar i många av världens länder. Dessa har samma ideologi, princip och mål men de arbetar i olika förhållanden och olika sammanhang. Så det är rimligt att decentralisera aktiviteterna så att varje avdelning arbetar i enlighet med dess förhållanden och i enlighet med de problem de måste hantera och i deras ramverk. Detta uppfyller faktiskt två mål. För det första ger det rörelsen flexibilitet. För det andra sätter det handling i fokus. Varje avdelning kan i dess eget land ta sina egna beslut eftersom den bättre känner till problemen, förhållandena och sammanhangen i vilka den fungerar. Men inom vissa frågor existerar även centralisering. Avdelningar kan ha en dialog när det finns en gemensam sak som araber eller muslimer står inför om deras centrala frågor som den palestinska saken. I sådana fall behöver alla samarbeta.[21]

Vidino menar att även om bröderna ofta träter om mycket förenas de av uppfattningen om islams inneboende politiska karaktär och al-Bannas fokus på organisation som metod. Deras arbete med att implementera denna ordning gör dem till delar av det informella transnationella muslimska brödraskapet. Medlemsskapet är en ideologisk samhörighet, den föds genom att anta vissa idéer och metoder snarare än att bära ett medlemskort. Som al-Banna själv uttryckte saken:

Lägg framträdanden och formaliteter åt sidan. Låt vårt förbunds princip och prioritet vara tanke, moral, handling. Vi är bröder i islams tjänst, vi är det muslimska brödraskapet.[22]

Eftersom medlemsskap inte existerar i vanlig mening och eftersom muslimska företrädare oftast förnekar eventuella band föreslår Vidino ett antal indikatorer för att avgöra om en grupp skall anses tillhöra brödraskapet.

Historia – om en rörelse grundats eller letts av personer som är kända medlemmar av brödraskapet, är rörelsen sannolikt fortfarande en del av brödraskapet. Detta är den starkaste indikatorn för sällan förlorar en rörelse startad av brödraskapets medlemmar sin ideologiska grund.

Användning av metodiken – en mycket väl utvecklad organisation med många underavdelningar med tydligt avgränsat ansvar, starkt fokus på utbildning men inte klassisk religiös bildning utan mer politiskt orienterad dito, och satsning på vad Vidino kallar en ”paramoské” som är mer än bara en plats där gudstjänst kan utövas. Paramoskén vill snarare vara den muslimska gemenskapens allaktivititetshus som återspeglar idén om islam som omfattande alla aspekter av liv och samhälle.

Dominerande litteratur – om en moské eller ett islamiskt center har en bokaffär vars utbud domineras av litteratur författad av kända islamister, så indikeras medlemsskap. Al Qaradawi, Qutb, al Banna, Mawdudi, etc.

Samverkan – deltagande på konferenser, medlemsskap i styrelser och kommittéer med likasinnade från andra organisationer, till och med giftemål.

Finansiella band – välgörare från Gulfstaterna och tidigare Saudiarabien står för det mesta av brödraskapets finansering. Numera har de så omfattande verksamhet att de i viss utsträckning är självförsörjande. 1996 skapades European Trust med syftet att skaffa medel för muslimska organisationers verksamheter. Finansiellt samarbete med detta finansbolag är en god indikator på brödraskapsvärdighet.

Informell lojalitet med Al-Qaradawi – brödraskapets främste ideolog och teolog, som har kallats sunniislams påve. Om man ansluter sig till al Qaradawis världssyn har man anammat brödraskapets ideologi.

Medlemsskap i brödraskapets superstrukturFederation of Islamic Organizations in Europe (FIOE) eller någon av dess medlemsförbund som Union des Organisations Islamique en France (UOIF), Muslim Association of Britain (MAB) eller Islamische Gemeinschaft Deutschland (IGD), eller förbund som FIOE varit med och startat, som Forum for European Muslim Youth and Student Organizations (FEMYSO).

Federation of Islamic Organizations in Europe

Federation of Islamic Organizations in Europe (FIOE) grundades 1989 och har hundratals medlemsorganisationer i 28 olika europeiska stater.[23] Islamiska förbundet i Sverige är en av de grundande medlemmarna.[24] Ordförande var fram till 2014 den svenske medborgaren och friskolerektorn Chakuib Benmakhlouf och vice ordföranden är Abdirizak Waberi, riksdagsledamot för moderaterna. FIOE har alltså en mycket stark anknytning till Sverige.

FIOE beskrivs av ett antal källor som nära relaterat till Muslimska brödraskapet. Det följande är inte en uttömmande redogörelse.

Verfassungsschutz NRW (tyska underrättelsetjänsten i delstaten Nordrhein-Westfalen) skriver i rapporten ”Die Ideologie der Muslimbruderschaft” följande om FIOE:

In Europa hat sich in den letzten Jahren ein weit verzweigtes Netzwerk der MB herausgebildet. Durch vielfältige Aktivitäten versuchen Angehörige der MB, ihre Geisteshaltung in den muslimischen Gemeinschaften Europas zu verbreiten. Als europäischer Dachverband der MB fungiert die ’Föderation Islamischer Verbände in Europa’ (’Federation of Islamic Organisations in Europe’ – FIOE) mit Sitz in Leicester (Großbritannien). In ihrer Struktur orientiert sich die FIOE an der klassischen Hierarchie der MB.[25]

Den amerikanska tankesmedjan Pew Research Center beskriver FIOE som en paraplyorganisation för de nationella organisationer som är relaterade till Muslimska brödraskapet:

The large, national Muslim Brotherhood-affiliated organizations fall under the loose jurisdiction of the Brussels-based Federation of Islamic Organizations in Europe, an umbrella group founded in 1989 that represents Muslim organizations in more than two dozen European countries.[26]

I sin bok ”La conquète de l’occident” refererar den schweiziske journalisten Sylvain Besson en intervju med Muslimska brödraskapets tidigare murshid Muhammad Akef där relationen till FIOE kommer på tal:

Ces organisations et institutions sont indépendantes et autonomes. Nous ne les contrôlons pas. Ce sont les Frères à l’étranger qui dirigent ces organizations. Les structures liées à Qaradawi sont des organizations de la confrérie dirigées par les Frères de différent pays. […] Chaque organization suit ses propres règles. Nous coordonnons notre action avec d’autres, qui ne sont pas des members de la confrérie mais qui partagent les Mêmes idées. Ceux qui coopèrent avec nous ne sont pas tous des Frères […] mais nous avons tendance à ne pas faire de distinction entre eux.[27]

Det förefaller mig vara ett väl etablerat faktum att det finns en nära relation mellan Muslimska brödraskapet och FIOE och dess medlemsorganisationer. Relationen är inte formell, snarare består brödraskapet framför allt i en gemensam syn på vad islam är och bör vara. Organisationerna delar ideologi och värderingar och har ett gemensamt mål. Aktiviteter koordineras när det passar, men organisationerna är självständiga och tar sina egna beslut.

2008 publicerade FIOE en programförklaring (charter) med namnet ”Muslims of Europe” med målet att ”definiera ett antal principer i enlighet med en gemensam föreståelse av islam i ett europeiskt sammanhang och därmed lägga grunden för större positiv samverkan med samhället”.[28] I dess första del definieras islam konceptuellt och i dess andra del beskrivs hur muslimerna skall deltaga i samhället. Islam förklaras som mot diskriminering och religiöst förtryck och för demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Överlag beskriver programförklaringen att muslimer i Europa skall respektera landets lag och aktivt bidraga till samhället som produktiva medborgare. Man förordar enhet och samverkan över gränserna inom den muslimska gemenskapen. Genomgående tycks man tala för alla muslimer.

I programförklaringens artikel 18 sägs att Europas muslimer ansluter sig till principen om den sekulära staten men man framhåller rätten att etablera någonting som kan tolkas som ett parallellt, religiöst samhälle:

Muslims have […] the right, as religious communities, to establish mosques, religious, educational and welfare institutions, to practise their religion in day-to-day affairs such as diet, clothing and other needs.

Enligt artikel 19 anser muslimer att plikten att arbeta för det gemensamma bästa är lika viktig som att försvara sina rättigheter.

Artikel 20 förklarar all integration som inte respekterar muslimsk identitet och religiös utövning som negativ både för muslimerna och de europeiska samhällena.

European Council for Fatwa and Research

FIOE grundade 1997 European Council for Fatwa and Research (ECFR) med uppgiften att vägleda europeiska muslimer i deras situation som permanent boende i en ickemuslimsk stat. Principen inom usul al-fiqh (islamisk rättsvetenskap) kallas idjtihad och innebär att shari’a kontinuerligt tolkas och omtolkas i det sammanhang den används. ECFR utfärdar fatawa (sing. fatwa), ickebindande juridiska omdömen, med fokus på frågor de ställs inför som minoritet i ett ickemuslimskt samhälle. Situationen känns igen från Indien efter mogulrikets fall 1857. Ordförande är Youssef al-Qaradawi, som är mycket nära förbunden med Muslimska brödraskapet. Rådets utslag har skiftat mellan en tämligen liberal inställning där det europeiska sammanhanget fått precedens över shari’a och en inställning till till exempel kvinnors rättigheter som mer återspeglar konservativ tradition. [29]

ECFR genomförde i juli 2003 en konferens i Stockholms moské, med Al-Qaradawi som en av deltagarna.[30]

Al-Qaradawi – brödraskapets ideolog

Youssef Al-Qaradawi (f. 1926) gick med i egyptiska Muslimska brödraskapet som tonåring och fick uppleva alla de tidiga förföljelserna. Sedan 1964 lever han i Qatar där han bedriver missionsverksamhet omfattande skolor, tankesmedjor, publikation av skrifter och böcker och en TV-show med namnet ”Shari’a och livet” som sänds varje vecka på satellitkanalen Al-Jazeera. I en studie 2004 om TV-tittande bland muslimer i södra Sverige och Danmark visade sig han vara den mest populäre TV-personligheten.[31] Al-Qaradawi förespråkar vad han menar är en medelväg mellan sekularism och extremism, en väg som poängterar islams centrala roll och tar avstånd från användandet av våld (förutom i självförsvar). Han har flera gånger blivit erbjuden posten som murshid för egyptiska Muslimska brödraskapet men avböjt.[32]

I skriften ”Priorities of The Islamic Movement in The Coming Phase” utvecklar Al-Qaradawi sina idéer om hur den muslimska rörelsen bör arbeta och utvecklas både i muslimska länder och i väst. Argumentationen i boken baseras genomgående på talrika referenser till koranen och traditionerna om profeten Muhammed och hans följeslagare. Al-Qaradawi definierar ”den muslimska rörelsen” som ”that organized, collective work, undertaken by the people, to restore Islam to the leadership of society”. Enligt en strategi tydligt inspirerad av brödraskapets grundare Hassan al Banna och den senare ledande ideologen Sayyid Qutb föreskriver Al-Qaradawi skapandet av ett avantgarde inom den kulturella eliten som sedan skall sprida rörelsen till massorna, göra deras problem till sitt och vinna deras stöd. Islams område måste vara världen, arbetet måste organiseras och prioriteras rätt och vara fritt från inflytande från sekulära och ickemuslimska krafter.[33]

Al-Qaradawi skriver att en del tror att de verkligen kan vara muslimer och samtidigt låta sig styras av sekulär lag. Så är inte fallet, islam är en tro och ett system av lagar som skall styra de troende.[34]

Islam måste nödvändigtvis ta plats i väst, för där skapas världspolitiken. Etableringen skall ske genom planering och god organisation. Men muslimerna skall inte blanda sig med västvärldens befolkning:

Muslims should have their own communities in well­known states and cities, and they should have their own religious, educational and recreational establishments. They should also have amongst them their own ulema and men of religion[35]

Muslimerna skall undvika att låta sig förföras av den sekularism, materialism och ateism som karaktäriserar väst. Den implicita idén är att Europas muslimer primärt definieras av sin religiösa identitet.

Al-Qaradawi kan inte tänka sig att den muslimska rörelsen kan stödja någonting annat än politisk frihet och demokrati. Endast så kan ledarna få mandat att styra över folket. Men han noterar att vissa ser en risk i att demokratin ger människan möjlighet att stifta egna lagar istället för Guds. Därför bör man stifta en lag,

stipulating that any legislation contradicting the incontestable provisions of Islam shall be null and void because Islam is the religion of the State and the source of legitimacy of all its institutions and therefore may not be contradicted […] What we seek is that legislations and codes be within the limits of the flawless texts and the over all objectives of Shari’ah and the Islamic Message.[36]

Denna version av demokrati är alltså underställd shari’a. Ingenting som motsäger ”de felfria texterna” kan tillåtas.

Al-Qaradawi har flera gånger uttryckt övertygelsen att muslimerna kommer att erövra västvärlden, till exempel ”We will conquer Europe, we will conquer America” med tillägget ”not through the sword but through da’wa”.[37] Det handlar alltså inte om en militär erövring utan en långsamt övertagande genom konversion av befolkningen.

Vidare: Homosexualitet är en perversion, hustruaga är tillåtet (men passar inte alla kvinnor), Adolf Hitler innebar en gudomlig bestraffning av judarna – och om Gud vill får de rättrogna chansen nästa gång, martyroperationer (självmordsbombningar) i Palestina/Israel är godtagbara eftersom palestinierna saknar bättre vapen och alla israeler är legitima mål, avfällingar i en islamisk stat skall avrättas eftersom avfall från religionen är att betrakta som förräderi.[38]

Men Al-Qaradawi har också mer liberala sidor. Han konstaterar att kvinnors rättigheter inte alltid respekteras i dagens samhälle, att de är mer fokuserade och lyckas bättre med sina studier än män, att orsaken till deras enligt honom klena bidrag till rörelsen är att de styrs av män så kvinnligt ledarskap aldrig tilllåts utvecklas. (Kvinnornas frågor är dock skiljda från männens.)[39] Han skriver även att man inte nödvändigtvis måste följa Muhammads exempel, det visade redan följeslagarna som tog självständiga beslut som passade i nya situationer. Islam skall enligt Al-Qaradawi alltså omtolkas i varje nytt sammanhang.

Al-Qaradawi argumenterar också för dialog snarare än polemisk debatt mellan religioner och med väst. Dock förefaller det som att han med dialog menar enkelriktad mission. Som exempel på den typ av debatt som borde undvikas har han nämnt att kristna betraktar Muhammed som en falsk profet medan muslimerna accepterar Jesus.[40] Men eftersom han inte nämner att Jesus enligt islam inte är gudomlig vilket motsäger kristendomens definierande trossats förefaller han inte förstå att hans egen ståndpunkt antagligen uppfattas på samma sätt av motparten. Det Al-Qaradawi menar med dialog skall också etableras med politiker och akademiker (särskilt islamologer).[41]

Islamiska förbundet i Sverige

Som grundande medlem av FIOE, allmänt ansett som det europeiska muslimska brödraskapets centralorganisation,[42] är Islamiska förbundet av särskilt intresse bland muslimska organisationer i Sverige.

Islamiska förbundet i Sverige bildades formellt 1987 men är sprunget ur Islamiska förbundet i Stockholm som grundades 1981. Förbundet består av Islamiska förbundet i Stockholm, i Göteborg och i Malmö. I Stockholm driver man Stockholms moské vid Björns trädgård på Södermalm.

Från Islamiska förbundet i Sveriges syfte:

Förbundet syftar till att bevara och stärka den muslimska identiteten och närvaron i Sverige vilket möjliggör för muslimerna att, enskilt och i grupp, privat och offentligt, utöva sin religion och engagera sig positivt i samhällets olika funktioner.[43]

Islamiska förbundet är relaterat till eller har deltagit i grundandet av en rad med föreningar, bland annat Islamiska informationsföreningen, Islamic Relief, Sveriges unga muslimer, Islamiska förenade skolor, Sveriges muslimska studenter och Sveriges muslimska scouter.

I övrigt fanns inte mycket mer information på förbundets internetsajt. Jag tog därför kontakt med Mahmoud Khalfi, direktör och imam på Stockholms moské som drivs av Islamiska förbundets Stockholmsdistrikt, och bokade en intervju med honom.[44]

När jag tas emot av Khalfi på Stockholms moské kommer han direkt från källaren där han hjälpt till att ta hand om en översvämning. På hans kontor står väskan packad för avfärd till Paris för en konferens. Därinnan skall han åtminstone hinna med att förrätta en vigsel. Han bjuder mig på en kopp bryggkaffe och ger mig femton minuter för mina frågor. Men någon direkt användning för de frågor jag förberett får jag inte (och inte heller för strukturerad intervju som metodik) för Khalfi driver intervjun nästan helt själv. Efter femtio minuters trevligt samtal känner jag att jag måste påminna honom om hans pressade tidsschema.

Enligt Khalfi är religiösa aktiviteter första prioritet för verksamheten. Man leder bönen och ger allmän vägledning i religiösa frågor. Religiös utbildning sker genom studiecirklar, till exempel korankurser och hur man praktiskt lever sin religion. Khalfi framhåller att även fredagsbönen och predikan är utbildning. Sociala frågor ägnar man mycken tid – vigslar, skilsmässor, begravningar och familjerådgivning, så ock av juridisk karaktär. Man är även aktiv ute i samhället och besöker fängelser och sjukhus för att ge råd och hjälp. Man bedriver en verksamhet för alkoholister, vilken enligt Khalfi även lockar till sig ickemuslimer som trivs i lugnet i moskén.

Studiebesök i moskén är en omfattande verksamhet, tre till sex grupper varje dag fyra dagar i veckan. Khalfi säger att han tagit emot åtminstone 1000 grupper. 700 tjänstemän från riksdag och departement och otaliga skolklasser har besökt moskén. Man informerar om vad en moské är, vad islam handlar om och vad det innebär att vara muslim i Sverige. Enligt Khalfi får han många svåra frågor, som varför man könssegregerat moskén och vad man anser om Islamiska staten. Under Ramadan äter 100 personer i moskéns restaurang varje natt.

Enligt Khalfi är Muslimska brödraskapets tolkning av islam den bästa, den är väl balanserad, mot kriminalitet och för social rättvis. Khalfi anser det vara helt okontroversiellt att verka för att sprida brödraskapets ideologi. Muslimska brödraskapet är enligt honom i princip inte avvikande från andra rörelser med någon annan ideologi som socialism eller liberalism.

Khalfi menar att islam utgör grunden för samhället. Islam är det bästa sättet att hantera mellanmänskliga relationer, även när ickemuslimer är involverade. Khalfi poängterar att om man inte tror att islam är bästa sättet att lösa samhällsfrågor så är man ingen muslim. Utgående från islam kan man syssla med sociala frågor, juridik och politik. Islam är ett sätt att leva, allt skall speglas i islam. Khalfi menar att denna ståndpunkt inte är någon hemlighet.

Khalfi påstår att hundratals personer har rekryterats till Islamiska staten i Syrien och Irak, och att ”de går åt helvetet”. Khalfi menar att ungdomarna ser orättvisorna i de muslimska länderna och att väst snarare understödjer diktaturerna än verkar för att sprida demokrati. Som om demokrati endast är en rättighet i väst. Många tappar tron på det demokratiska systemets förmåga att skapa social rättvisa i muslimska länder. Andra medel måste tas till. Så sänks ribban för vad som anses vara en rimlig respons och en radikalisering sker – alternativet att åka till Syrien och strida för Islamiska staten är inte längre otänkbart.

Representationsproblemet

I september 2005 publicerade den danska tidningen Jyllands-Posten ett antal karikatyrer av profeten Muhammed. Efter en kampanj i Mellanöstern genomförd av danska muslimer följde diplomatiska åtgärder och bojkotter mot Danmark, mordhot mot tecknarna och upplopp och mordbrand i flera muslimska länder.[45] I augusti 2007 publicerade Nerikes Allehanda konstnären Lars Vilks teckning av Muhammed framställd som en rondellhund. Syftet var att diskutera yttrandefrihetens gränser – på grund av oro för repressalier hade teckningen tidigare strukits från en utställning i Tälleruds hembygdsgård.[46]

Dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt valde, som det kan förstås för att stämma i bäcken med tanke på de danska erfarenheterna, att träffa representanter för de muslimska organisationerna för att dryfta saken. Närvarande vid mötet var bland annat ordförandena för Sveriges muslimska råd och för Islamiska förbundet. Enligt ett uttalande efter mötet försvarade statsministern yttrandefriheten men sade också att han personligen inte skulle använda den för att kränka andra religioner.[47] Sveriges muslimska råd, Islamiska förbundet och ett antal andra organisationer publicerade därefter ett uttalande som fördömde publiceringen av teckningen men också vädjade till att endast använda lagliga medel för att protestera mot den.[48]

Programmet Medierna på Sveriges Radio, med mediegranskning som uppdrag, presenterade i mars 2014 en undersökning om hur ofta olika muslimska organisationer nämndes i media. Det visade sig att några få organisationer dominerade stort. Islamiska förbundet stod ensamt för nästan 40 % av omnämnadena. Förbundet har också deltagit i grundandet av fem av de tio mest nämnda organisationerna – tillsammans företräder de muslimerna i närmare 70 % av artiklarna. I paraplyorganisationen Sveriges muslimska råd, en av de mest nämnda, är det endast två av nio medlemsorganisationer som inte startats av eller har en direkt relation till Islamiska förbundet. Samma personer förekommer i många nyckelroller i dessa organisationer.[49] Uppenbarligen har media givit Islamiska förbundet rollen som representant för muslimerna.

Identitetspolitik

I rapporten ”Vem representerar Sveriges muslimer” driver Ivar Arpi från den marknadsliberala tankesmedjan Timbro tesen att identitetspolitiken vunnit insteg i det svenska politiska livet. Tidigare har politiken dominerats av åsiktsprepresentativitet – att politiker skall ha ungefär samma åsikter som väljarna, och social representativitet – att politikerna skall återspegla folkets sammansättning i form av sociala faktorer som ålder, yrkesverksamhet och utbildning. Som en spegling av senare års avsevärt ökad heterogenitet och segregering har kön, religion, etnicitet och sexuell läggning blivit viktiga faktorer i den svenska politiken.[50] Tanken är att grupper snarare än enskilda individer har rättigheter och är meningsfulla politiska kollektiv. Politiker söker talespersoner för olika grupper definierade genom sin identitet. Dessa ges direkt kontakt med makten.[51]

Problemet med identitetspolitik är att gruppernas representation inte kan legitimeras genom allmänna val.[52] Man gör anspråk i en identitets namn enligt idén att gemensam identitet skapar gemensamma politiska intressen.[53] Att människor bara kan representeras av medlemmar ur sin egen identitetsgrupp är en rasistisk världsbild som underminerar idén om ett gemensamt samhälle.

Inom den av identitet definierade gruppen upprätthålls disciplinen och idén om ett gemensamt intresse genom att den som går emot dessa intressen betraktas som förrädare.[54]

Samtidigt som identitetspolitiken kan användas för att ge underrepresenterade grupper en röst i samhället kan den även bidraga till att peka ut grupper som kollektivt ansvariga för enstaka medlemmars aktiviteter. Efter att Taimour Abdulwahab 2011 sprängt sig till döds på Drottninggatan i Stockholm skrev Erik Ullenhag, dåvarande integrationsminister, att dennes handlande riskerade att misstänkliggöra den muslimska gruppen. För att diskutera hanteringen av denna risk bjöd Ullenhag in muslimska företrädare och därmed ”sådde han tanken att de muslimska företrädarna på något sätt hade med saken att göra.”[55]

Socialantropologen Aje Carlbom, verksam vid Malmö högskola, instämmer i rapporten ”Oförutsedda konsekvenser av dialog med självutnämnda muslimska ledare” i problemet med den identitetspolitik som används för att hitta autentiska företrädare för den muslimska gruppen. Organisationer som Sveriges muslimska råd betraktar muslimerna som en homogen grupp. Att ta dem som goda representanter för muslimerna innebär ”ett erkännande av ett politiskt särintresse att framföra sin speciella syn på vad islam är”. Carlbom beskriver denna syn som ett ideologiskt projekt som syftar att införa ett totalitärt system baserat på shari’a.[56] Att praktisera islam endast privat är otillräckligt. Målet är att etablera en enklav organiserad enligt deras form av islam, implementerad genom offentliga institutioner som gör det möjligt att leva ett helt igenom muslimskt liv utan att riskera att muslimerna förlorar sin identitet genom integration i det svenska samhället.

Carlbom menar därutöver att den mångkulturalistiska ideologin uppmuntrar till grupptänkandet.[57] I ett samhälle med normativ mångkulturalism är det också enklare att få gehör för separatism.[58] Möjligheten att bevara sin ursprungliga kultur (till skillnad från assimilering) var ämnad att underlätta integration av invandrare i det svenska samhället men resultatet av mångkultur är snarare separata offentliga sfärer ”för människor som känner sig skrämda av (eller kritiska till) modern svensk kultur”.[59]

Partipolitisk verksamhet

I april 2013 valdes Islamiska förbundets ordförande Omar Mustafa in i Socialdemokraternas partistyrelse. Strax därefter uppmärksammades att Islamiska förbundet under Mustafas styre vid flera tillfällen bjudit in talare som uttryckt homofobi och som reproducerat antisemitiska myter, bland annat egyptiern Salah Sultan med den medeltida skrönan om att judar under påsken ritualmördar kristna barn och blandar deras blod i det osyrade brödet. Detta var ingen nyhet, Islamiska förbundet kritiserades redan 2011 för sina val av föreläsare.[60] Mustafas svar vid den tidpunkten var att han uppfattade kritiken som islamofobisk och tecken på ett förbud att kritisera staten Israel.[61] Socialdemokraterna hade mycket svårt att hantera situationen – det blev aldrig klart hur nomineringen hade gått till och huruvida man kände till Mustafas historik. Efter en vecka förklarade partiledaren Stefan Löfven att Mustafa inte kunde vara ordförande för Islamiska förbundet och samtidigt medlem av partistyrelsen. Mustafa valde att lämna Socialdemokraterna. Som avslutande kommentar till affären skrev Mustafa att den socialdemokratiska partiledningen ”menar […] att man inte kan förena ett partiuppdrag och ett uppdrag i det muslimska civilsamhället.”[62]

Mustafas oförmåga att ta avstånd från föreläsarna har paralleller. Vissa menar att det europeiska brödraskapet låter företrädare som inte är baserade i väst säga vad de egentligen anser om homosexualitet, demokrati, våld och allmänt om väst. När de konfronteras med dessa påståenden försöker de slingra sig eller vägrar ta avstånd.[63]

I januari 2014 blev det känt att Socialdemokraterna redan 1999 ingått ett samarbetsavtal med Sveriges muslimska råd. Den kristna socialdemokratiska Broderskapsrörelsen (numera allmänreligiösa ”Socialdemokrater för tro och solidaritet”) fick ansvaret att utveckla samarbetet. I avtalet bestäms att man skall arbeta för att ge muslimer plats på Socialdemokraternas vallistor i kommuner, landsting och riksdag. Som aktuella politiska frågor att arbeta intensivt med nämns bland annat daghem och skolor, muslimska helgdagar, bön på arbetsplats och halalslakt. Avtalet arbetades fram under en rad med seminarier med socialdemokrater och ledande muslimska företrädare. Bland namnen märks Rachid Ghannouchi, numera ledare för Tunisiens islamistparti Ennahda, och Ahmed Al-Rawi, dåvarande ledare för FIOE.[64]

Till valrörelsen 2010 skapade Broderskapsrörelsen ett ”Manifest för muslimska socialdemokrater”. Det visade sig vara baserat på rörelsens ”Manifest för kristen vänster” men utan dess krav på hbt-rättigheter. Rörelsen förklarade skillnaden med att ”muslimer som grupp inte haft samma möjligheter att arbeta med frågan” och att i ”Afrika, Asien, Mellanöstern och Östeuropa har dessa frågor bara börjat diskuteras”. De som kritiserade Broderskapsrörelsen bemöttes med att det ”måste också finnas gränser för den etnocentriska arrogansens otålighet”. Broderskapsrörelsen menade att så småningom kommer även muslimer att vara redo att arbeta för hbt-rättigheter.[65]

Abdirizak Waberi är riksdagsledamot för moderaterna. I det civila är han rektor för en muslimsk friskola. Waberi är medlem av försvarsutskottet och i förbundsstyrelsen för Moderata samlingspartiet i Göteborg. Waberi är också vice president för FIOE sedan 2010 och var tidigare ordföranden för Islamiska förbundet och ledamot i Sveriges muslimska råd.[66] Waberi var i december 2009 aktuell i ett avsnitt av SVTs ”Dokument inifrån”, där han säger att det bara finns en tolkning av islam och att han naturligtvis skulle vilja leva i en stat styrd av islamiska lagar för det vill alla muslimer. Han omnämner i reportaget Al-Qaradawi med stor respekt.[67] I efterhand har Waberi förklarat att han sympatiserar med Al-Qaradawis arbete för dialog mellan religioner och för sitt demokratiarbete.[68]

I miljöpartiet hittar vi Mehmet Kaplan, riksdagsledamot sedan 2006 och bostads- och stadsutvecklingsminister efter valet i september 2014. Kaplan var 1996-2002 engagerad i Sveriges unga muslimer som sekreterare och ordföranden och 2005-2006 presstalesman för Sveriges muslimska råd.[69]

Vid Kaplans utnämning till statsråd i september 2014 uppmärksammade samhällsvetare och debattörer hans kontakter med ett antal personer med tydlig islamistisk profil, reaktionära värderingar och tendenser att försvara terrorister.[70] År 2008 initierade han ett förmöte i riksdagen kallat ”Yttrande- och religionsfrihet – broar till förståelse” med deltagare från Islamiska förbundet, Sveriges muslimska råd, FIOE och ECFR. En huvudpunkt förefaller ha varit att diskutera hur hädelse skall hanteras.[71] I en intervju år 2014 med den turkiska tidningen Star Gazete uttryckte han sig som vore han utrikesminister om Palestinas status och Sveriges kommande politik:

De ockuperade territorierna kommer, om Gud vill, att befrias, och östra Jerusalem kommer att bli Palestinas huvudstad. Vi kommer att hjälpa till med detta som regering.[72]

Andra betraktade anklagelserna mot Kaplan som utslag av islamofobi eller som en tankefigur där muslimer i maktposition måste ha en islamistisk agenda, likt idén om den judiska världskonspirationen.[73]

Diskussion

Det torde vara uppenbart att de dominerande svenska muslimska organisationerna är nära förbundna med det muslimska brödraskapet. Det faktum att Islamiska förbundet är grundande medlem i FIOE är tillräckligt argument. Observationerna av organisationernas aktiviteter framstår också närmast som en blåkopia på brödraskapets strategi och taktik som den är beskriven av Vidino och av dem själva. Att Islamiska förbundet även står bakom en lång rad av de mest inflytelserika muslimska förbunden innebär också att brödraskapets ideologi är väl spridd inom den svenska muslimska rörelsen.

Men det förefaller inte finnas något formellt ”Muslimska brödraskapet” i Europa. Brödraskapet består snarare av en gemensam syn på vad islam är och bör vara. De olika nationella organisationerna som utgör det europeiska brödraskapet delar ideologi och värderingar och har ett gemensamt mål. De koordinerar sina aktiviteter när det passar, men de är självständiga och tar sina egna beslut.

Det av identitetspolitiska skäl givna sökandet efter autentiska representanter för muslimerna har inneburit att organisationerna knutna till brödraskapet fått oproportionerligt stort inflytande. Som jag tidigare beskrivit låter media dem i mycket stor utsträckning representera muslimerna. Identitetspolitiken är nära relaterad till representationsproblematiken. Händelsen med Vilks rondellhund och Reinfeldts val att möta de muslimska representanterna kan ses som exempel på det representationsproblem som även observerats i Storbritannien i samband med eftermälet till terrorattackerna i London 2007[74] och i Frankrike i samband med händelserna som 2004 ledde fram till förbudet mot religiösa symboler (det vill säga slöja) i skolan.[75] För att nå den muslimska folkgruppen söker politikerna autentiska representanter att samtala med. Själva valet legitimerar organisationerna. Idén bland politiker och media tycks vara att till moskén och Islamiska förbundet går man för att prata med muslimerna. Men ingen vet egentligen vad muslimerna själva anser om att bli representerade av Islamiska förbundet och deras version av islam. Erkännandet av muslimernas (tillskrivna) identitet som någonting värt att bygga politiska relationer på innebär också det implicita erkännandet att muslimer har speciella behov, skiljda från majoritetssamhällets. Det stärker separatistiska strömningar.

Begreppet ”muslimska civilsamhället” har efterhand kommit att användas både av företrädare för de muslimska organisationerna och av utomstående.[76] Det finns nu till och med en studiemedelsberättigande kurs i hur man utvecklar det muslimska civilsamhället.[77] ”Civilsamhälle” kan definieras som ”en arena, skild från staten, marknaden och det enskilda hushållet, där människor, grupper och organisationer agerar tillsammans för gemensamma intressen”.[78] Givet att det specifikt muslimska civilsamhället definieras på liknande sätt förefaller de muslimska företrädarna mena att det behövs ett annat civilsamhälle, skiljt från det svenska, för att ta vara på muslimernas intresse. Det svenska civilsamhället kan inte uppfylla muslimernas speciella behov. Det separatistiska idealet blir här tydligt. Att utomstående genom att ansluta sig till terminologin bejakar denna inställning bekräftar och förstärker idealet.

Den av Broderskapsrörelsen tidigare beskrivna gjorda skillnaden mellan hur mogna muslimer och andra är att diskutera hbt-rättigheter utgör också ett exempel på identitetspolitik och dess implikationer. Broderskapsrörelsen gjorde inte skillnad mellan invandrare och svenskar eller mellan integrerade och segregerade invandrare. Man gjorde skillnad mellan muslimer å ena sidan och alla andra i Sverige å andra sidan. Individerna i den senare gruppen antogs vara mer toleranta än de i den förra, oavsett hur integrerade de är eller hur länge de bott i Sverige, oavsett om de är invandrade eller infödda och oavsett om de är eller inte är etniska svenskar. Broderskapsrörelsen identifierade muslimer genom deras tro och skiljde därmed ut dem som ett avvikande kollektiv med speciella förståelseförmågor.

Men vad är det vi egentligen observerar när vi undersöker de i denna uppsats omtalade muslimska organisationerna? Det måste betraktas som naturligt att ledande muslimer verkar för att man skall kunna leva ett muslimskt liv även som minoritet i väst. Motsatsen – att ingen muslim är intresserad av att bevara sitt kulturella arv – skulle snarare behöva bevisas. De som ser optimistiskt på de muslimska organisationerna framhåller att de arbetar för att integrera muslimer i de europeiska länderna och göra dem till goda medborgare som bidrar positivt till samhället. Att organisationerna arbetar för att (särskilt unga) muslimer skall kunna behålla och utveckla sin muslimska identitet är också en fördel – de får en självkänsla som gör att de kan kanalisera sin energi bort från utanförskap, frustration och radikalisering mot ett aktivt deltagande i samhället och politiken. Den muslimska rörelsens verksamhet är enligt optimisterna inte anmärkningsvärd och i princip inte annorlunda än andra rörelser som vill påverka samhället. Dessutom är aktivitet inom samhälls- och det politiska livet en förutsättning för en livskraftig demokrati.

Ändå måste man fråga sig vad de omtalade organisationerna har för betydelse för vårt samhälle. Faktum kvarstår att de har visat sig nära relaterade till misogyni, homofobi, antisemitism och antidemokratiska tendenser, värderingar som i alla andra sammanhang betraktas som oacceptabla och som motarbetas intensivt av så gott som hela det svenska samhället. Och den integration de muslimska organisationerna förespråkar kan beskrivas som separatistisk – ambitionen är att etablera ett parallellt samhälle med egna samhällsinstitutioner.

Brödraskapets ideolog Al-Qaradawis utrop ”We will conquer Europe, we will conquer America” är bestickande för den som ser optimistiskt på de muslimska rörelsernas program för att integrera muslimerna i de västliga samhällena. Men man kan naturligtvis inte klandra en övertygad ideolog för att vilja att alla människor skall kunna åtnjuta det samhälle som hen anser vara bäst. I vilket fall som helst är det knappast någon diskussion om brödraskapets mål – förhoppningen är att kontinuerlig da’wa (mission) och den pågående demografiska förändringen så småningom skall realisera deras ambitioner.

Hur kommer det sig att Al-Qaradawi kan ha en hyfsat moderat inställning i sin roll som ordförande i ECFR och samtidigt vara ultrakonservativ i sitt arabiska sammanhang? Möjligtvis är den upplevda motsättningen en konsekvens av rättstolkningsprincipen idjtihad inom islamisk rättsvetenskap – att shari’a är ett resultat av att tolka islam i det sammanhang där det används. Europa är ännu inte moget för islam, dess regler kan därför inte fullt ut propageras i ett europeiskt sammanhang på samma sätt som i det arabiska.

Betydelseglidning förekommer i många frågor när brödraskapets värderingar kommer på tal.[79] Al-Qaradawis syn på demokrati är ett exempel: folkstyre är en nödvändig förutsättning för en legitim muslimsk stat – men bara så länge folkets vilja inte går emot de lärdes tolkning av shari’a. Optimisterna invänder att det inom brödraskapets finns många åsikter, så ock om vad demokrati innebär. Brödraskapets komplexitet, ständiga utveckling och interna debatter gör det svårt att med precision karaktärisera vad de egentligen tycker.[80] Etableringen i Europa har också inneburit att den islamiska lagen måst anpassas till en ny situation. Det visar att islam kan fungera i en modern västerländsk demokrati. Även i det fall man envisas med att shari’a alltid har precedens kan man inte säga att man är emot demokrati, för frågan återstår vad denna begränsning innebär i praktiken.

Som tidigare beskrivits har Islamiska förbundet vid flera tillfällen bjudit in föreläsare som uttryckt problematiska åsikter. Till de av bland annat Islamiska förbundet arrangerade Muslimska familjedagarna 2014 bjöds återigen kontroversiella föreläsare in. Denna gång avbokades de när saken uppmärksammades i media.[81] Det är svårt att förstå att Islamiska förbundet trots all den negativ uppmärksamhet det orsakat ännu en gång engagerar föreläsare med problematiska åsikter. En förklaring som framförts av doktoranden Jonatan Bäckelie vid Göteborgs universitet är att det helt enkelt är svårt att hitta erkända muslimska teologer som inte hyser ”en viss mängd problematiska uppfattningar i ett svenskt perspektiv”. Eftersom teologerna har sitt ursprung eller är bosatta i länder vars kulturer är påtagligt mer konservativa än den svenska har de vanligtvis värderingar som inte är gångbara i ett svenskt sammanhang.[82] Om förklaringen skulle stämma är den svårsmälta slutsatsen att normen i muslimska länder är misogyni, antisemitism och homofobi.

Mitt syfte med uppsatsen var ursprungligen att etablera relationen mellan europeiska muslimska organisationer och Muslimska brödraskapet. Ganska snart förstod jag att denna relation redan är väl känd. Det finns en hel del litteratur om det europeiska muslimska brödraskapet och flera av Europas säkerhetstjänster intresserar sig för dem. Samhällsdebattörer har också påpekat relationerna mellan brödraskapet och svenska muslimska organisationer. Kunskap om relationen förefaller vara väl utvecklad både på organisatorisk och personnivå. Trots det saknas i stort sett akademisk litteratur i ämnet, det jag hittat kan presenteras på några få rader: Baserat på en analys av artiklar i tidskriften ”Salaam” utgiven av Islamiska informationsföreningen under 1980-talet visar Jonas Otterbeck i sin avhandling ”Islam på svenska” att föreningen är ideologiskt tillhörande det Muslimska brödraskapet. Pernilla Ouis, tidigare redaktör för denna tidskrift, konfirmerar den slutsatsen i sin och medförfattaren Anne Sofie Roalds bok ”Muslim i Sverige”.[83] Roald skriver i sin tur i ett avsnitt i antologin ”The Muslim Brotherhood in Europe” att medlemmar av Muslimska brödraskapet finns i Skandinavien och nätverkar med organisationerna här och med bröder i sina hemländer, men presenterar inte några detaljer.[84] Och detta är allt jag kunnat hitta.

Frånvaron av litteratur söker sin förklaring. Muslimska brödraskapet är ett brännande aktuellt ämne i världspolitiken och deras påstådda relationer till svenska muslimska organisationer har rapporterats åtskilliga gånger i media. Den svenska forskargemenskapen borde vara intresserad av att undersöka rörelsen. Orsaken till det observerade ointresset kan vara att de som framhåller samhällsproblem relaterade till islam tenderar att tillhöra rörelser man inte vill bli associerad med. Kanske man undviker ämnet.

Sammanfattning

Muslimska brödraskapet skapades i Egypten 1928 av Hassan al Banna med övertygelsen att islam inte bara är en personlig tro utan omfattar ”politik, samhälle, ekonomi, lag och kultur”. På grund av förföljelser i hemlandet kom många bröder att flytta till Europa och så småningom etablera lokala nationella förbund. Dessa delar ideologi och samordnar aktiviteter när det passar men fattar sina egna beslut anpassade till de samhällen som de verkar i.

I Sverige är den ledande organisationen knuten till det europeiska brödraskapet Islamiska förbundet. Ett relativt stort antal andra muslimska organisationer har startats av Islamiska förbundet. Media har valt att betrakta dessa organisationer som representanter för muslimerna. Svenska politiker har också i stor utsträckning valt att kontakta Islamiska förbundet och dess relaterade organisationer när de sökt autentiska representanter för den muslimska befolkningsgruppen. Media och det politiska etablisssemanget har därmed skiljt ut muslimerna som enhetlig grupp definierade av sin religion, vilket stärkt intrycket av deras annorlundaskap och stött organisationernas separatistiska agenda. Samtidigt vet ingen vad muslimerna egentligen tycker om att bli representerade av Islamiska förbundet och deras version av islam.

Det finns gott om litteratur som beskriver det europeiska muslimska brödraskapet, med kapitel som redogör för situationen i åtminstone några av de större europeiska länderna. Muslimska brödraskapet som globalt politiskt fenomen har dragit till sig stort intresse. Men om Sverige finns nästan ingenting skrivet. Det är oklart varför svenska religionsvetare i stort sett undviker ämnet.

Referenser

Al-Qaradawi, Youssef (2000): Priorities of the Islamic Movement in the Coming Phase. Swansea: Awakening Publications.

Arpi, Ivar (2014): Vem representerar Sveriges muslimska väljare? Stockholm: Timbro.

Besson, Sylvain (2005): La conquête de l’occident. Paris: Editions du Seuil.

Borderskapsrörelsen (1999): Delaktighet, identitet och integration. Rapport 4/99. Tillgänglig på www.socialdemokraterna.se/upload/webbforalla/arbetar-rorelsen/Broderskapsrorelsen/Dokument/kongresshandlingar/Rapport%20Delaktighet%20identitet%20o%20integration001.pdf

Brooke, Steven (2013): ”The Muslim Brotherhood in Europe and the Middle East: The Evolution of A Relationship”, i Edwin Bakker & Roel Meijer (red.), The Muslim Brotherhood in Europe. Oxford: Oxford University Press.

Carlbom, Aje (2009): ”Oförutsedda händelser av dialog med självutnämnda muslimska ledare”. Socialvetenskaplig tidsskrift, nr 3-4.

Kepel, Gilles (1997): Allah in the west – Islamic movements in America and in Europe. Cambridge: Polity Press.

Ouis, Pernilla & Roald, Anne Sofie (2003): Muslim i Sverige. Stockholm: Wahlström och Widstrand.

Roald, Anne Sofie (2013): ”Democratisation and Secularisation in the Muslim Brotherhood”, i Edwin Bakker & Roel Meijer (red.), The Muslim Brotherhood in Europe. Oxford: Oxford University Press.

Steinberg, Guido (2010): ”The muslim Brotherhood in Germany”, i Barry Rubin (red.), The Muslim Brotherhood. New York: Palgrave Macmillan.

Verfassungsschutz des Landes Nordrhein-Westfalen (2006): Thema in Fokus: Die Ideologie der Muslimbrudershaft. Tillgänglig på www.mik.nrw.de/uploads/media/Muslimbruderschaft.pdf.

Vidino, Lorenzo (2010): The new Muslim Brotherhood in the West. New York: Columbia University Press.

Fotnoter

[1] Kepel, s. 88.

[2] Kepel, s. 90.

[3] Kepel, s. 92.

[4] Vidino, s. 18.

[5] Vidino, s. 18.

[6] Vidino, s. 19.

[7] Vidino, s. 21.

[8] Vidino, s. 24.

[9] Vidino, s. 28.

[10] Brooke, s. 29.

[11] Vidino, s. 154.

[12] Vidino, s. 30.

[13] Steinberg, s. 157.

[14] Brooke, s. 31.

[15] Vidino, s. 32.

[16] Brooke, s. 32.

[17] Vidino, s. 38.

[18] Brooke, s. 31.

[19] Brooke, s. 45.

[20] Vidino, s. 39.

[21] www.ikhwanweb.com/article.php?id=17267. Hämtad 2014-05-11.

[22] Vidino, s. 41.

[23] http://www.fioe.org/ShowPage_en.php?id=1. Hämtad 2014-12-12.

[24] www.islamiskaforbundet.se/sv/pdf/F%C3%B6rbundsstadgar_20120610.pdf. Hämtad 2013-12-12.

[25] Verfassungsschutz NRW, s. 7.

[26] www.pewforum.org/Muslim/Muslim-Networks-and-Movements-in-Western-Europe-Muslim-Brotherhood-and-Jamaat-i-Islami.aspx. Hämtad 2014-05-14.

[27] Besson, s. 100.

[28] www.cie.ugent.be/documenten/muslim_charter.pdf. Hämtad 2014-12-12.

[29] Vidino, s. 72.

[30] www.svd.se/nyheter/inrikes/fatwor-utfardas-i-stockholm_99748.svd. Hämtad 2014-12-21.

[31] Brooke, s. 42.

[32] Vidino, s. 49.

[33] Al-Qaradawi, Introduction/What do we mean by islamic movement?

[34] Al-Qaradawi, The Islamic Movement In The Field Of Propaganda And Public Knowledge/The Misunderstanding Of Islam By Many Of The Cultured.

[35] Al-Qaradawi, The Islamic Movement At Political And World levels/The Necessity Of Islamic Presence In The West.

[36] Al-Qaradawi, The Islamic Movement At Political And World levels/The Movement And Political Freedom And Democracy.

[37] Vidino, s. 92.

[38] www.youtube.com/watch?v=teqeraQvO-w

www.youtube.com/watch?v=FuAlVMZcsUU

http://www.youtube.com/watch?v=tB9UdXAP82o. Hämtade 2014-12-09.

[39] Al-Qaradawi, The Islamic Movement In The Field Of Propaganda And Public Knowledge/The Islamic Movement And Women Activity.

[40] www.youtube.com/watch?v=FuAlVMZcsUU. Hämtad 2014-12-09.

[41] Al-Qaradawi, The Islamic Movement At Political And World levels.

[42] Se avsnittet ”Federation of Islamic Organizations in Europe” på sidan 8.

[43] www.islamiskaforbundet.se/sv/om-ifis.html. Hämtad 2014-12-13.

[44] Intervju med Mahmoud Khalfi på Stockholms moské, 2014-11-21.

[45] sv.wikipedia.org/wiki/Muhammedbilderna_i_Jyllands-Posten. Hämtad 2014-12-07.

[46] www.svd.se/opinion/ledarsidan/fran-tallerud-till-haag-tre-ar-med-vilksdebatten_4732679.svd. Hämtad 2014-12-07.

[47] www.dagen.se/reinfeldt-m%C3%B6tte-muslimska-ledare-1.201034. Hämtad 2014-12-07.

[48] islamiskaforbundet.se/sv/press-a-media/pressmeddelanden/57-sarande-nidbilder.html. Hämtad 2014-12-07.

[49] sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2795&artikel=5796656. Hämtad 2014-12-13.

[50] Arpi, s. 5.

[51] Arpi, s. 9.

[52] Arpi, s. 6.

[53] Arpi, s. 8.

[54] Arpi, s. 9

[55] Arpi, s. 13.

[56] Carlbom, s. 376.

[57] Carlbom, s. 375.

[58] Carlbom, s. 380.

[59] Carlbom, s. 384.

[60] expo.se/2013/kritiserad-socialdemokrat-valdes-in-i-partistyrelsen_5821.html. Hämtad 2014-12-07. www.dn.se/sthlm/antisemitisk-talare-bjods-in-av-islamiska-forbundet. Hämtad 2014-12-07.

[61] www.islamiskaforbundet.se/sv/press-a-media/pressmeddelanden/382-negativa-generaliseringar-en-del-av-islamofobisk-idetradition.html. Hämtad 2014-12-08.

[62] www.islamiskaforbundet.se/sv/hem/tidigare-events/456-omar-mustafas-avskedsbrev.html. Hämtad 2014-12-10.

[63] Vidino, s. 68.

[64] Broderskapsrörelsen.

[65] kristenvanster.wordpress.com/2011/01/04/dialog-battre-an-etnocentrisk-arrogans/. Hämtad 2014-12-21.

[66] http://www.waberi.se/. Hämtad 2014-12-09.

[67] ”Slaget om muslimerna”, SVT Dokument inifrån, 2009-12-06. Tillgänglig på www.youtube.com/watch?v=L3Y3qAf03Fk&list=PLG60CR__0a0Uf7c02UlWFSxfvIWJZb3Ne. Hämtad 2014-12-08.

[68] www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/grundlos-kritik/. Hämtad 2014-12-08.

[69] sv.wikipedia.org/wiki/Mehmet_Kaplan. Hämtad 2014-12-09.

[70] http://www.dagenssamhalle.se/debatt/kaplans-islamism-allvarligt-problem-foer-regeringen-11340. Hämtad 2014-12-08.

http://www.di.se/artiklar/2014/10/14/debatt-mp-ministerns-dolda-agenda. Hämtad 2014-12-08.

www.sydsvenskan.se/opinion/signerat/mats-skogkar/en-minister-markligt-vag-om-islamister/. Hämtad 2014-12-08.

http://www.dagenssamhalle.se/debatt/kretsen-bakom-kaplan-foerringar-terrorism-11456. Hämtad 2014-12-08.

[71] www.islamiskaforbundet.se/sv/hem/tidigare-events/118-foermoete-pa-sveriges-riksdag.html?q=13. Hämtad 2014-12-13.

[72] www.dagenssamhalle.se/debatt/kaplans-uttalanden-om-palestina-vaecker-fragor-11413. Hämtad 2014-12-13.

[73] expoidag.blogspot.se/2014/10/att-tala-om-islamofobi-ar-inte-islamism.html. Hämtad 2014-12-08.

www.dagenssamhalle.se/debatt/medias-behandling-av-kaplan-hotar-demokratin-11403. Hämtad 2014-12-08.

[74] Vidino, s. 125-127.

[75] Kepel, s. 187.

[76] www.islamiskaforbundet.se/sv/hem/tidigare-events/601-qislamiska-foerbundet-en-plattform-foer-oss-kvinnor.html.

www.dn.se/ledare/sa-du-extremism/.

www.dagensarena.se/opinion/debattor-muslimska-civilsamhallet-viktigt-i-dialog-om-syrienresenarer/. Hämtade 2014-12-10.

Se även avsnittet ”Partipolitisk verksamhet” på sidan 16.

[77] hfs.se/utbildningar/projektledning-och-ledarskap/. Hämtad 2014-12-09.

[78] Proposition 2009/10:55.

[79] Vidino, s. 57-65.

[80] Vidino, s. 58.

[81] http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/ofta-problematiska-gaster-vid-muslimska-familjedagarna_8997490.svd.

blog.svd.se/ledarbloggen/2014/02/18/se-imamernas-uttalanden-har/. Hämtade 2014-12-09.

[82] religionsvetenskapligakommentarer.blogspot.se/2013/04/0-0-1-570-3022-goteborgs-universitet-25.html

[83] Ouis & Roald, s. 310.

[84] Roald, s. 80.

Advertisements

About eklektikernsblogg

Mycket lättpåverkad
This entry was posted in Uncategorized and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Muslimska brödraskapet i Europa och Sverige

  1. Hur kan jag få kontakt med dig?

  2. Pingback: Tredje världskriget - Så kommer det att bli - Dissidenter.com

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s