Hermeneutisk analys av “Härskarmaktens natur”

”Vilka metoder använder Gilhus då hon analyserar den koptiska papyrustexten från Nag-Hammadi (”Herskermaktens natur”)? Vad menar hon med begreppen och uttrycken ”intertextualitet”, ”strukturalistisk metod” och ”de vetenskapliga paradigmens betydelse”? Ge några exempel på de resultat som Gilhus hermeneutiska analys av texten leder till. Vilka tolkningar kommer hon fram till genom att tillämpa de olika metoderna på texten?”

Den föreliggande texten skrevs för bortåt 1700 år sedan och grävdes bokstavligt talat upp först på 1900-talet. Den existerar i en enda kopia. Således finns inga personer att fråga om texten och inga kopior att jämföra. Relaterade typer av analys går alltså bort.

Det finns en etablerad textkritisk utgåva av texten. Grundtexten saknar skiljetecken och mellanslag, så redan på lexikalisk nivå måste den alltså tolkas. Texten är skriven på koptiska med många låneord från grekiska. Gilhus översätter dess titel ”Arkhon hypostatis” till ”Härskarmaktens natur”. Baserad på textens innehåll gör hon en tolkning av ordet ”hypostatis” olika grekiska betydelser och väljer att översätta det till ”natur”. Gilhus påpekar att man måste förhålla sig till grundtexten, inte någon översättning för när den görs går betydelse förlorad. Jag skulle hellre säga att det är mångtydighet som går förlorad – man måste ofta välja någon viss konstruktion i målspråket vilket betyder att man gjort ett val och begränsat antalet möjliga tolkningar. Senare vidgad förståelse för kulturen genom till exempel arkeologiska upptäckter kan också innebära att man snarare skulle ha gjort ett annat val. Gilhus översättning av textens titel, där hon väljer det av de kända grekiska betydelserna av ordet hypostasis som hon tycker passar texten bäst, är kanske ett exempel på detta. Gilhus påpekar också att kulturell förförståelse är nödvändig vid religionsvetenskaplig tolkning.[1]

För att fullständigt tränga in i texten skall enligt Gilhus hårdpluggas. Läs den hundra gånger, fram och baklänges. Lär känna karaktärerna, studera hur de beskrivs i andra källor och texter. Gör jämförelser, till exempel hur gamla testamentets gud i andra gnostiska texter förvandlas till en okunnig och maktgalen figur.[2]

Texten innehåller stycken av gamla testamentet, sydd ihop till en ny helhet, vilket inte ovanligt för antika texter. För ”Härskarmaktens natur” har man genomfört litterärkritik för att finna de olika delarna som redigerats samman av textens skapare. Så till exempel börjar texten med två olika beskrivningar hur härskarmakten uppstått, sannolikt från två olika källor.[3]

Texter förhåller sig till varandra genom att motiv, ordvändningar och citat lånas mellan dem – detta kallas intertextualitet. I ”Härskarmaktens natur” refererar man både till bibelns gamla testamente (första mosebok, Jesaja) och nya testamente (Efesierbrevet).[4] Ett annat känt exempel på intertextualitet är evangeliernas referens till Jesajas (?) profetande om en frälsare, messias, för att ge Jesus auktoritet. Man kan då dra slutsatsen att författarna har att förhålla sig till ett judiskt sammanhang. Koranens återberättande av flera bibliska berättelser, till exempel om David, är ett tredje exempel. Gilhus påpekar att ”Härskarmaktens natur” i stycken följer första mosebok vers för vers.[5] Menar hon att den är en parafras?

Religiösa texter är ofta rika på symboler – ett bildrikt språk öppnar för många tolkningar och utmanar läsarens intellekt och talar till dennes känslor. (Eller med andra ord: är inte särskilt exakt utan ger gott utrymme för egna tolkningar på valfritt djup vilket tilltalar dem som tillfredsställs av metafysiska insikter.) Symboler framstår inom religionshistoria ofta som kärnvärden och är därmed viktiga att förstå, de ger varandra mening och de är knutna till sociala processer och strukturer.[6] Tolkningen skall enligt Gilhus göras i rätt kulturell kontext, vilken förändras över tid och brukaren av symbolerna.[7]

Strukturalistiska metoder har målet att analysera textens olika element och de mönster de skapar. ”Härskarmaktens natur” går från skapelsen av världen till dess undergång, medan den strukturella analysen undersöker och avslöjar spår som inte behöver sammanfalla med berättelsens tidsaxel. Dessa metoder formulerades av antropologen Claude Lévi-Strauss i analogi med språkvetenskapens två nivåer talet och språksystemet, både och någonting man lär sig som barn och som man använder utan vidare. På samma sätt förhåller det sig med myter. Liknelsen med språkvetenskap är att brukaren av myten inte tänker på denna struktur. Jag är osäker på vad Gilhus menar här, det känns svårt att jämställa ett språks grammatik med så pass enkla samband som parvisa motsättningar. Möjligen gör hon inte teorin rättvisa i sin mycket korta framställning. Myter har hur som helst en struktur byggd på motsättningar, till exempel liv-död och man-kvinna. [8]

Gilhus beskriver sedan ”Härskarmaktens natur” som en rad med karaktärer, vissa behjälpliga i människans frälsning, vissa däremot. Här har vi alltså en ”mytstrukturell” motsättning. Även motsatsparet man-kvinna återfinns, och ”råkar” sammanfalla med positiva respektive negativa förebilder för de troende.[9]

Texter är en del av levat liv. Vilket liv levde de som skrev och läste ”Härskarmaktens natur”?[10] I texten finns många kvinnliga frälsningsgestalter – vilket i sig inte betyder någonting för kvinnans ställning eftersom forskningen visat att mytologi och sociologi inte går hand i hand – men ändå intressant eftersom det annars är dåligt med kvinnliga framstående karaktärer inom kristendomen.[11] Vad Gilhus tänker på här är oklart eftersom hon tidigare beskrivit de kvinnliga mytologiska gestalterna som negativa förebilder för de troende.

Resultatet av att undersöka en text som ”Härskarmaktens natur” beror av vad man väljer för paradigm – den förförståelse för ämnet som man i liten grad tar upp till diskussion och som därför utgör en given utgångspunkt eller bas för förståelsen av texten. Gilhus beskriver tre paradigmer – att förstå texten utifrån kyrkohistoriens beskrivning av de kätterska rörelserna (kättarparadigmet), som ett exempel på en kultur i opposition till (vad som kom att bli) ortodox kristendom (motkulturparadigmet) och sist genom att beskriva texten som en del av en strömning bland andra som inte nödvändigtvis är motsatta (kulturparadigmet).[12]

Läst som en kättersk text är det uppenbart att beskrivningen av gamla testamentets gud i ”Härskarmaktens natur” står i stark opposition till kyrkans syn och man kan därför dra slutsatsen att rörelsen vid Nag Hammadi var avvikande. Men om man inte tar kyrkohistorien för given utan håller i minnet att segraren skriver historien förstår vi att vår förståelse av gnostikerna är konstruerad av kyrkofärderna vilket öppnar för en ny syn på den tidiga kyrkans historia.[13] Nu är ju inte bilden av gnostikerna som kyrkofäderna givit oss helt igenom negativ. Jag vill minnas från Henry Chadwicks ”Den tidiga kyrkans historia” att kyrkans fäder uppmärksammar (som ett problem) att gnostikernas församlingar är påfallande jämlika och jämställda och att fäderna gnäller en del över att gnostikerna kallar dem insiktslösa och oupplysta. Kättarparadigmet kanske är mer vittomfattande än kyrkofädernas åsikter? Kanske har man konstruerat en uppfattning om det omdöme kyrkofäderna gav gnostikerna.

Som exempel på motkultur tar Gilhus upp hur de gnostiska rörelserna blev ”rehabiliterade” under andra halvan av 1900-talet och hyllades som en egen alternativ religion, gnosticismen. Således utgick man då från en annan förförståelse, allt annat lika. Numera, menar Gilhus, är man försiktigare med att peka ut hjältar och skurkar utan försöker fånga komplexiteten i kristendomens framväxt.[14] Trots det anser hon också att de olika paradigmens olika resultat visar att forskningen även idag inte är en neutral aktivitet utan bestäms av kulturella och sociala faktorer och nämner kyrkopolitiska hänsynstagande och genusperspektivet som nutida friktionsytor vid läsning av ”Härskarmaktens natur”.[15] Det förstnämnda känns inte aktuellt för svenska förhållanden.

Referenser

Gilhus, Ingvild Sælid. “Metodisk mangfold: utforskningen av en religiøs tekst”. Från Kraft, Siv Ellen (red), Metode i religionsvitenskap. S. 89-105.

[1] Gilhus, s. 90.

[2] Gilhus, s. 92.

[3] Gilhus, s. 93.

[4] Gilhus, s. 94.

[5] Gilhus, s. 95.

[6] Gilhus, s. 95.

[7] Gilhus, s. 95.

[8] Gilhus, s. 97.

[9] Gilhus. s. 98.

[10] Gilhus, s. 98.

[11] Gilhus. s. 101.

[12] Gilhus, s. 101.

[13] Gilhus, s. 102.

[14] Gilhus, s. 102.

[15] Gilhus, s. 103.

Advertisements

About eklektikernsblogg

Mycket lättpåverkad
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s