Det teckentydande paradigmet

”Vad menar Carlo Ginzburg med det ”teckentydande paradigmet” som vetenskaplig metod? Hur förhåller det sig till andra sätt att söka kunskap? Vilka kunskapsområden är mest aktuella i hans presentation av det teckentydande paradigmet? Vilken användning kan det ha inom religionshistoriskt/-vetenskapligt kunskapssökande?”

Ginzburg beskriver hur konstvetaren Morelli revolutionerat (eller åtminstone vänt upp och ner på) bestämningarna av de gamla mästarnas verk genom att hävda att analysen inte skulle fokusera på deras allmänt kända särdrag utan istället vända sig till oviktiga detaljer som hur öron och naglar formats. Eftersom detaljerna var oviktiga var det endast upphovsmännen som ägnade sig åt dem och de var därför avgörande för identifieringen av verken.[1]

Från Morelli associerar Ginzburg denna metod, att från detaljer, var och en obetydlig men tillsammans och med kunskap och erfarenhet, kunna dra långt gånga slutsatser, med åtskilliga personer och ämnen och till och med till människans äldsta tid. Så inspirerades Freud till sin psykoanalys av Morelllis metod att genom de ledtrådar som obetydliga detaljer ger, avslöja någonting större. Läkarvetenskapens metod att ställa diagnos utifrån olika symptom, varav en del inte verkar ha någonting att göra med den egentliga orsaken till dem, med utvikningar till Sherlock Holmes och hans sidekick doktor Watson, troligtvis en klyvning och polarisering av en och samma person, skapade av en annan läkare, Conan Doyle.[2] Analogin dem emellan baseras på idén om att vända sig bort från det allmänna intrycket till de smärre detaljerna. Freud, Conan Doyle och Morelli var alla medicinskt skolade. De var alla ”skolade i medicinsk semiotik eller symptomalogi, den modell som gör det möjligt att ställa diagnos på en dold sjukdom via yttre symptom”. Detta betraktelsesätt, som baseras på tolkning av ledtrådar, får undere åren 1870-80 allt större inflytande inom humanvetenskaperna.[3]

Ginzburg spårar även metoden att leta ledtrådar till Mesopotamiens siare, som uttydde gudarnas vilja ur tecken hittade i närmast vad som helst, och ända tillbaka till stenålderns jägare. Kanske var jägarna de första att sätta ihop en rad med enskilda iaktagbara men intetsägande detaljer, till en historia som kan berättas om någonting som har hänt?[4]

Grekerna bidrog också, naturligtvis. Den semiotiskt baserade medicinen utvecklades stort genom förutsättningslösa studier av och uteslutandet av gudomligt ingripande som förklaring. Även andra discipliner som historia, språk och filologi tillkom. Men den ledtrådsbaserade paradigmen överskuggades helt av Platos kunskapsteori.[5]

Det ledtrådsbaserade paradigmet är inriktat på det kvalitativa, det individuella fallet (situationen/dokumentet/motsvarande). Med Galilei kom den matematiska och experimentella metoden, fenomen måste mätas och upprepas. Därmed föll idén att betrakta individen och dra slutsatser utifrån den.[6]

Men naturvetenskapens stringens har aldrig kunnat överföras till medicinen. Det var omöjligt att eliminera individen, som för ett mänskligt öga alltid kommer att skilja sig från en annan individ.[7] Och historievetenskapen har förblivit en samhällsvetenskap bunden till det konkreta. Liksom läkarens är historikerns kunskap indirekt baserad på indicier och hypoteser.[8] Det är svårt att undvika det kvalitativa, ”den största vanskligheten för de humanistiska disciplinerna”.[9]

Det teckentydande paradigmet skulle, inbillar jag mig, kunna göra nytta vid fältstudier i religionshistoria. Man skulle kunna försöka se förbi de allmänna och vedertagna sätten att uttrycka religiositet som ritualer, stereotypiskt beteende och stereotypa retoriska figurer, mekaniskt återgivna övertygelser, åsikter som stämmer alltför väl överens med skrifter och officiell doktrin. Leta istället efter spontana och vardagliga uttryck för religiositet, de obetydliga detaljerna, omedvetet visade tecken. Studera inte den portugisiska landsortskyrkans katolska liturgi utan studera istället dess församlings sociala liv och spontana religiösa praktik.

Referenser

Ginzburg, Carlo. “Leedtrådar. Det teckentydande paradigmets rötter”. Ur Carlo Ginzburg: Ledtrådar. Essäer om konst. Förbjuden kunskap och dold historia. Stockholm, 1989. S. 8-39.

[1] Ginzburg, s. 8-9.

[2] Ginzburg, s. 14.

[3] Ginzburg, s. 14.

[4] Ginzburg, s. 15.

[5] Ginzburg, s. 17-18.

[6] Ginzburg, s. 18.

[7] Ginzburg, s. 27.

[8] Ginzburg, s. 19.

[9] Ginzburg, s. 20.

Advertisements

About eklektikernsblogg

Mycket lättpåverkad
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s