Begreppet myt

”Vad menar Rydving med termen myt och hur tycker han att den ska tillämpas? Varför tycker Rydving att begreppet myt är svårfångat? Vad betyder mythos och logos i de äldre grekiska texterna?”

Ryding menar att mytbegreppet inom religionshistorien traditionellt sett inte i särskilt stor utsträckning låtit sig påverkas av dess betydelse inom andra ämnesområden. Till exempel antropologernas syn på saken avfärdades eftersom de inte hade religionshistorisk kompetens och inte passerat den övergångsritual som djupa studier i döda språk innebär.[1] ”Ateoretiska filologiska analyser” var vad som gällde för religionshistorikerna.[2] Ryding tycks här referera till för mig obekant institutionshögfärd, ett argument som oansett min okunnighet ändå förefaller rimligt. Han tillstår dock att beskrivningen är en karikatyr.[3] Sedermera har religionshistorikernas självpåtagna ämnesisolering brutits – antropologi och sociologi är numera viktiga inslag i religionshistorikernas litteraturstudier.[4]

Ryding tar upp vad han kallar en snäv definition av begreppet myt som en berättelse om någonting övernaturligt, heligt, som ackompanjerar ritualen. Berättelsen handlar om hur det övernaturliga skapar någonting i vår värld.[5] En liknande och lika snäv definition är att myt är en berättelsekategori ”där olika övernaturliga väsen agerar”.[6]

Ryding vill hellre ha en vidare definition av vad en myt kan vara, där mångfald är en utgångspunkt, för att låta oss (religionshistoriker) inspireras av diskussioner inom andra ämnen. Ryding vill alltså ha en slappare definition för att fler fenomen skall kunna stötas och blötas med varandra från flera olika ämnesmässiga utgångspunkter. I slutänden får religionshistorikern filtrera ut det som har med religion att göra ur den mångfasetterade diskussionen.[7]

Ryding tar upp den religionshistoriska betydelsen av paradigmen funtionalism, strukturalism och symbolism och tycks mena att motsättningar mellan anhängare av dessa inneburit en smalare definition än vad som vore nyttigt. Eller så menar han att syntesen av dessa paradigm skulle innebära en utvidgning av begreppet.[8]

Som exempel på att mytbegreppets utvidgning kanske inte skall dras för långt tar Ryding upp antropoplogens Edmund Leachs definition att en myt är en samling berättelser som säger emot varandra men som ändå uppfattas som sanna. En sådan definition är enligt Ryding kanske ”alltför vid för att i praktiken kunna fungera som analysredskap”. [9]

Lincoln har analyserat användningen av begreppen mythos och logos av de tidigantika grekiska författarna Homeros respektive Hesiodos. I senare grekisk litteratur – Platon, Herakleitos – har begreppen fått betydelser som åtminstone ligger i linje med vad vi idag menar med myt respektive förnuft. Men Lincoln påvisar att betydelsen av mythos och logos i den tidiga grekiska litteraturen snarare är raka motsatsen. Logos används i betydelser som lögn, dispyt och gräl[10], det tal som kvinnor, svaga, unga och de sluga för, älskvärt och charmerande men även förledande. Mythos däremot är ett burdust och aggressivt beteende, i ordväxlingens eller stridens hetta.[11]

Kvinnan utpekas kollektivt som essentiell innehavare av logos. Feminitet är lika med falskhet, förförelse och förslagenhet.[12] I de fall någon manlig karaktär använder sig av logos, uppfattas det ungefär som att han bejakar sin kvinnliga sida.[13] Det är inte helt klart för mig att det inte är Lincoln själv som gör den tolkningen, utifrån ett cirkulärt resonemang.

Män med makt står å andra sidan för mythos. När Achilles lägger ut texten utan hänsyn till konsekvenserna eller när Poseidon hävdar lika auktoritet som Zeus, då är det mythos. I Iliaden används mythos genomgående i situationer när en man ger order eller slår sig för bröstet. Den som yttrar en mythos kräver samtycke av åhörarna, endast en like kan säga emot. Myten är maktens språk och den kräver att bli trodd och åtlydd.[14]

Referenser

  1. Rydving, Håkan (1997). “Den svårfångade myten – och religionshitorien”. Ur Olof Sundqvist & Anna Lydia Svalastog (red), Myter och mytteori, s. 13-37. Uppsala.

Lincoln, Bruce (1999). Theorizing Myth: Narrative, Ideology, and Scholarship. Chicago & London, s. 3-18.

[1] Ryding, s. 11.

[2] Ryding, s. 12.

[3] Ryding, s. 12.

[4] Ryding. s. 13.

[5] Ryding, s. 13.

[6] Ryding. s. 14.

[7] Ryding, s. 14.

[8] Ryding. s. 16-17.

[9] Ryding, s. 17

[10] Lincoln, s. 5.

[11] Lincoln, s. 17.

[12] Lincoln, s. 6.

[13] Linconl, s. 8

[14] Lincoln, s. 17.

Advertisements

About eklektikernsblogg

Mycket lättpåverkad
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s