Den islamiska rättsläran, dess källor och rättsskolorna

Vad är skillnaden mellan fiqh och usul al-fiqh? Vilka är de källor till lagstiftningen som finns i islam? Vad menar man med begreppet madhhab? Vilka är den islamiska rättslärans kända madhahib? Förklara de lagstiftningskällor som används i varje madhab.”

Juristerna ansåg att Gud givit oss gåvan att tänka rationellt och ansvaret att använda den fullt ut. Visst i världen är dock transcendent, vi har inte förmågan att förstå oss på allt. Gud har givit oss kunskap genom koranen och Muhammed. Den kunskapen kan och skall vi försöka förstå oss på – en förening av förnuft och uppenbarelse.[1]

Fiqh är den islamiska rättsvetenskapen, studiet av shari’a givet det specifika sammanhang där lagarna skall tillämpas.[2] Fiqh utgör verksamheten som härleder konkret tillämpbara lagar ur den gudomligt uppenbarade shari’a[3] såväl som samlingen av härledda lagar.[4] Usul al-fiqh utgör rättsvetenskapens källor, i vidare mening inte bara textuella eller andra källor utan även metodiken som används för att utröna den islamiska rätten. [5] Usul al-fiqh utgör fiqhs rötter – systematiserad metodik och tolkningsprinciper för att komma fram till den islamiska rätten[6]. Själva utövandet av juridiken – appliceringen av lagarna för att komma fram till utlåtanden (fatawa) – kallas faru al-fiqh.[7]

Den grundläggande betydelsen av madhab är den ståndpunkt man väljer att. Från denna grund har madhab kommit att få flera betydelser som alla har att göra med begreppet skola. Bland annat har ordet kommit att beteckna en doktrin som förenar ett antal rättsfall såväl som att identifiera en grupp av jurister som anser sig tillhöra en viss skola. Skolorna växte fram runt lärda jurister som samlade studenter i studiecirklar där allehanda juridiska och relaterade frågor diskuterades.[8] Skolorna fick namn efter de lärde, även om varje skola först efterhand genom efterföljande generationer studenters arbeten så småningom fick en distinkt juridisk lära.[9] Initialt fanns ett stort antal skolor. Inom sunniislam är de nu överlevande skolorna de som tillskrivits Malik, Ibn Hanbal, Abu Hanafi och Shafi’i. Inom shia är den jafaritiska skolan dominerande, med två av de tolv imamerna som föregivna grundare.[10]

Alla skolor har koranen och sunna som främsta källor till lag. Alla sunnimuslimska skolor är också överens om att konsensus (ijma) och analogi (qiyas) är källor. Abu Hanafi, Malik och Ibn Hanbal erkände konsensus bland Muhammeds följeslagare som källa om inte koranen och sunna gav svar. Malik föredrog dock traditionerna hos Medinas invånare framför konsensus. Shafi’i erkände konsensus även utanför följeslagarnas krets. Sedan följer enskilda åsikter bland följeslagarna och därefter analogislut. Hanafi- och Maliki-skolorna erkänner också lokala traditioner som källa till lag. Därutöver finns några mindre skillnader.[11]

Den jafaritiska skolan erkänner ijtihad som tredje källa till lag förutom koranen och sunna. Erkända hadither måste ha återberättats av någon av imamerna som var ättlingar till Muhammed.[12]

Ijma och qiyas tillsammans med istishan (undantag givet av text, nödvändighet eller för att undvika orimliga svårigheter) och istislah (det allmänna bästa) förutsätter alla ijtihad – självständigt resonemang. För att kunna utföra ijtihad behöver man kunna (koranisk) arabiska, kunna tolka koranen och haditherna, djup förståelse av shari’as fem principer, kännedom om ijma, behärska metoden för analogier, ha kunskap om den aktuella kontexten och vara allmänt erkänd.[13] Dessa höga krav har gjort att vissa hävdat att ijtihad sedan länge inte kunnat utövas.[14] [15] Samtida forskning har visat att denna uppfattning knappast stämmer – utövande av ijtihad har fortsatt vara en viktig och erkänd del av shari’as tillämpning genom tiderna.[16]

Referenser

  1. Hjärpe, Jan: ”Om islamisk rättstradition och dess aktuella problematik”. Familj – religion – rätt. Antologi, red. Singer, Jänterä-Jareborg och Schlytter, 2010.
  2. Ramadan, Tariq: “Att vara europeisk muslim”. Alhambra förlag, 2004.
  3. Hallaq, Wael: “An introduction to Islamic law”. Cambridge university press.
  4. Abdal-Haqq: “Islamic Law: Its Origin and Elements”, The Journal of Islamic Law and Culture, vol 7:1.
  5. Hallaq, Wael: “Was the Gate of Ijtihad Closed?”. International Journal of Middle East Studies, 1984.

[1] Hallaq, s. 15.

[2] Ramadan, del I, avsnitt B.2.

[3] Hjärpe, s. 186

[4] Abdal-Haqq, s. 50.

[5] Ramadan, del I, avsnitt B.2.

[6] Abdal-Haqq, s. 50.

[7] Abdal-Haqq, s. 50.

[8] Hallaq, s. 31-32.

[9] Hallaq, s. 33-34.

[10] Abdal-Haqq, s. 67.

[11] Abdal-Haqq, s. 69-75.

[12] Abdal-Haqq, s. 75-76.

[13] Ramadan, del II, avsnitt E.2.

[14] Ramadan, del II, avsnitt E.2.

[15] Hallaq, 1984, s. 3.

[16] Hallaq, 1984. Hela artikeln ägnas åt att bevisa detta påstående.

Advertisements

About eklektikernsblogg

Mycket lättpåverkad
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s