Västerländsk hadithkritik

”Diskutera hur den orientaliska forskningen kring Koran- och hadithvetenskap påverkades av den ungerska orientalisten Ignaz Goldziher under 1900-talet.”

Goldziher argumenterade för att haditherna i stort sett var propaganda skapad av rivaliserande fraktioner under 700-talet[1].  Hans huvudsakliga argument var att det saknades evidens för att haditherna skulle ha existerat förrän något århundrade efter Muhammeds död, att antalet hadither i senare samlingar är många fler än i tidigare (vilket tolkas som att hadither skapats efterhand), att det finns evidens för att isnad-systemet var en relativ sen uppfinning (skapad för att ge legitimitet åt det som lagts i Muhammeds mun) och i vilket fall som helst inte innebar något bevis för hadithens äkthet, och att många hadither motsäger varandra (med konsekvensen att minst en av dem är förfalskad)[2].

Goldzihers ståndpunkt kan sammanfattas i en närmast fullständigt förkastande av hadithlitteraturen. Från den punkten har västerländsk forskning efterhand givit en mer elaborerad syn på haditherna, till en del som fördjupad kritik, till en del som en mer tillmötesgående inställning till de muslimska källorna, beredd att acceptera åtminstone delar av haditherna som trovärdiga beskrivningar av vad som faktisk hänt. För det förstnämnda står forskare som Schacht och Juynboll, för det senare bland annat Motzki. En intressant aktuell forskare är Jonathan Brown, som till skillnad från flera andra inblandade skriver både redigt och balanserat, kanske på grund av att han är nutida och både västerlänning och muslim.

Schacht står för två viktiga bidrag till hadithvetenskapen: För det första observationen att många hadithers berättarkedjor består av av en enkel rad med återberättare för att vid en viss sentida sådan plötsligen förgrena sig till många återberättare. Typiskt: Muhammed – följeslagare – efterträdare – efterträdarens efterträdare – återberättare – många återberättare. Den enstaka återberättaren blir den gemensamma länken till hadithen, och kan därför misstänkas ha skapat hadithen.[3]

Schachts andra bidrag är observationen att hadither i tidiga samlingar med berättarkedja som slutar med en följeslagare eller efterträdare, i senare samlingar fått en berättarkedja som sträcker sig ända tillbaka till Muhammed. Senare återberättare har alltså lagt ord i munnen på Muhammed och därmed förstärkt hadithens auktoritet[4].

Juynboll har i ”Muslim tradition” påpekat att även muslimska lärde noterade fenomenet med den gemensamma länken i en isnad[5]. Juynboll vill som det kan förstås även visa att i och med de sällan fungerade som traditionister måste många tidiga domare och rättslärda snarare ha litat på sitt eget omdöme (ra’y) än Muhammeds exempel, vilket de borde ha gjort om det hade varit känt för dem. Det talar mot att hadither med Muhammed som ursprung inte var allmänt spridda vid tidpunkten.

Juynboll ger sig även på att försöka erodera förtroendet för några muttawatir hadither – hadither som har så många återberättare involverade i olika kedjor att det är orimligt att man kunnat komma överens om att förfalska hadithen. Argumentationen är så omfattande och detaljerad och synes bygga på många antaganden att jag inte kan värdera den. Åtminstone står det klart att han bygger på ett argumentum e silentio (vilket han själv tillstår) – dessa muttawatir hadither står inte att finna i en del välkända samlingar vilket de borde ha gjort om de verkligen varit allmänt kända[6]. Andra har bland annat påpekat att Juynbolls argumentation bygger på trosvisshet i ännu högre grad än de muslimska övertygelser han kritiserar[7].

Kritiker av Schacht och Juynboll som Harald Motzki har också uppmärksammat deras snäva urval av hadither. Med ett större urval (fler kedjor av återberättare) har Motzki kunnat visa att vissa av de analyserade haditherna har ett urspung som är tidigare än vad Schacht och Juynboll ansett[8].

Al-Azmi vänder sig i sin bok ”Studies in early hadith literature” framför allt mot Goldziher och Schacht och argumenterar för en tidig utveckling av den textuella kulturen i det muslimska samhället och med den som grund för en tidig dokumentation av haditherna[9]. Ingenting eller mycket litet av de böcker och annan textuell kommunikation som Al-Azami refererar till finns kvar idag, och det är för mig oklart om hans källor till denna textuella kultur i sig inte är av mycket senare datum.

Jonathan Brown konstarerar dock i artikeln ”Critical rigor vs. juridical pragmatism…” att trots kritiken som levererats mot Schachts ramverk kvarstår faktum – berättarkedjorna tycks i åtminstone några fall ha vuxit baklänges. En hadith från en följeslagare i Maliks Muwatta sammanställd på 700-talet hade vuxit till en hadith från Muhammad i Al-Bukharis samling runt hundra år senare[10]. I analogi med Motzkes argument att storskalig förfalskning av hadither från kommuniteten av traditionister knappast var möjlig (eftersom de var för många, för spridda och av för olika åsikter)[11], noterar Brown att en sådan utveckling inte kunnat gå oförmärkt förbi och visar att de medeltida traditionistera karaktäriserade fenomenet som ziyada (tillägg) vilket under vissa omständigheter kunde tillåtas. Till skillnad från sentida forskare som fokuserat på berättarkedjornas framväxt över tiden betraktade de medeltida traditionisterna berättarkedjorna som alternativ som skulle analyseras efter hadithvetenskapens principer oavsett i vilken ordning de först dokumenterats. Den här situationen misstänkliggjorde inte hadithen, det avgörande var fortfarande återberättarnas trovärdighet[12]. Om en kortare/tidigare kedja av återberättare var mer tillförlitlig var den att föredra trots att den slutade med en följeslagare eller efterträdare snarare än med Muhammed.[13] Många framstående traditionister var således ovilliga att acceptera berättarkedjor med Muhammed som källa om det existerade andra mer tillförlitliga berättarkedjor [14].

Eller med andra ord: Det var känt att berättarkedjor hade förlängts och det accepterades inte alltid.

En framstående traditionist som visat på förlängningen av berättarkedjor var al-Daraqutni, verksam på 1000-talet, som i sin stora analys av al-Bukharis och Muslims samlingar hittade ett antal hadither som tillskrivits Muhammed men som mer sannolikt hade någon annan som ursprung. En av dessa återfinns även i Al-Thirmidis och i Ibn Majahs samlingar som Muhammeds ord. Al-Daraqutni finner även exempel i de övriga sex kanoniska samlingarna av hadither. [15] Fenomenet är alltså konstaterat i de viktigaste hadithsamlingarna.

Ändå godtogs oftast tillskrivandet av hadither till Muhammed. Anledningen enligt Brown var att de efterhand mognande lagskolorna föredrog hadither med Muhammed som ursprung eftersom deras auktoritet och därmed värde i en legal argumentation vida överskred hadither med ursprung i någon följeslagare eller efterträdare. Muhammeds ord kunde till och med begränsa eller ändra koranens ord. [16] Juristernas behov och pragmatiska inställning innebar alltså efter hand att versionerna med Muhammed som ursprung kom att dominera.

Brown visar att man trots detta fortsatt genom den muslimska historien att göra påpekanden om förlängda berättarkedjor och nämner bland annat de kända senmedeltida teologerna Ibn Taymiyya (d. 1328)[17] och Ibn Hajar (d. 1449)[18] och i nutid den marockanske sufiern Achmad bin al-Siddiq al-Ghumari (d. 1960).

Referenser

  1. Brown, Jonathan: “Critical rigor vs. juridical pragmatism: How legal theorists and hadith scholars approached the backgrowth of isnads in the genre of ‘ilal al-hadith”. Islamic law and society, Koninklijke Brill NV, Leiden, 2007.
  2. Al-Azmi, Muhammad Mustafa: “Studies in early hadith literature”. American Trust Publications, Indianapolis, 1978.
  3. Juynboll, G.H.A: “Muslim tradition”. Cambridge University Press, 1983.
  4. Brown, Jonathan: “Review of The Encyclopedia of Canonical Hadith”. Journal of Islamic Studies 19, n. 3 2008: S. 391-97.

 


[1] Siddiqi, s. 125. Förhoppningsvis stämmer detta med verkligheten. Siddiqis polemiska redogörelse, inklusive ren ad honimem, gör mig lite osäker på saken och jag har inte haft möjlighet att verifiera saken i andra mer balanserade källor.

[2] Siddiqi, s. 125.

[3] Juynboll, s. 207.

[4] Juynboll, s. 207

[5] Juynboll, s. 214.

[6] Juynboll, s. 98.

[7] En genomgång av Juynbolls kritiker återfinns i Brown, 2008.

[8] Brown, s. 2007, s. 6.

[9] Al-Azami, till exempel kapitel 1, s. 34-.

[10] Brown, 2007, s. 6.

[11] Brown, 2007, s. 7.

[12] Brown, 2007, s. 13.

[13] Brown, 2007, s. 11.

[14] Brown, 2007, s. 15.

[15] Brown, 2007, s. 21-22.

[16] Brown, 2007, s. 25.

[17] Brown, 2007 s. 34.

[18] Brown, 2007, s. 31.

About eklektikernsblogg

Mycket lättpåverkad
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s