Hadithvetenskap

”Vad är hadithvetenskap och hur utvecklades den? Hur skiljer man mellan sunnah och hadith i den muslimska läran, och vad betyder dessa termer för den islamska läran i praktiken?  Vilken position har haditherna i den muslimska läran?”

En hadith består av en text (matn) och en kedja av återberättare (isnad) som företrädesvis sträcker sig tillbaka till en följeslagare till Muhammed. Texten beskriver vad följeslagaren sett eller hört Muhammed säga eller göra. För att hadithens text skall anses vara ett historiskt faktum skall varje återberättare i kedjan utgöras av en muslim känd för god moral och gott minne och varje par av återberättare skall ha haft möjlighet att träffat varandra. Hadithvetenskapen har således framför allt koncentrerats till värdering av berättarkedjan[1], även om textkritik också förekommit[2].

Samlingarna av hadither utgör islams näst viktigaste texter efter koranen. Tillsammans utgör de den normerande islamiska seden[3]. Haditherna beskriver även uppenbarelsernas sammanhang och är därför viktig för tolkningen av koranen[4]. I många fall lär de vara direkt nödvändiga för att förstå och fylla ut koranens kortfattade, kärva stil.

En beskrivning av hadithvetenskapens utveckling står att finna i Muhammed Siddiqis ”Hadith literature: Its origin, development and special features”. Siddiqi gör i boken knappast någon hemlighet av sin trosvisshet, många har stycken närmast hagiografiska former. Som källa till akademisk förståelse fungerar den alltså inte utan balans av mer kritiska framställningar.

Muhammed var en karismatisk ledare och hans revolutionära budskap innebar att både vänner och fiender noga noterade hans akiviteter, hans fiender av uppenbara skäl, hans följeslagare för att kunna följa hans exempel i tal och handling. En del följeslagare dokumenterade dessa i privata böcker, vilka senare användes för föreläsningar och ärvdes av följeslagarnas efterträdare. Många av följeslagarna och efterträdarna företog efter Muhammeds död långa resor för att samla hadither. [5] Den andre kalifen Umar planerade att dokumentera haditherna men avstod, enligt traditionen för att inte dra uppmärksamheten från koranen. I många hadither förbjuder Muhammed att någonting annat än koranen skrivs ner, samtidigt som många andra hadither berättar att följeslagare ändå har skrivit hadither. Olika sätt har föreslagits att lösa denna motsägelse, till exempel abrogering – eftersom praktiken är senare än förbudet måste det sistnämnda ha upphävts.[6]

Följeslagarna var inte överdrivet intresserade av att vidarebefordra haditherna till nästa generation[7] men drog ändå till sig stora skaror lärjungar[8] och med dessa efterträdare och deras efterträdare i sin tur tog spridningen fart. Antalet elever till traditionisterna växte lavinartat, så ock antalet hadither i cirkulation. De muslimska lärde är överens om att en enorm mängd hadither förfalskades vid denna tid.[9] Tillväxten av återberättare innebar att många med oklar moral, förmåga och övertygelse kom att förmedla hadither. Kedjan av återberättare blev nu viktig att verifiera[10]. Som del av hadithvetenskap utvecklades nu asma al-rijal, biografier över återberättare där karaktärsegenskaper som ärlighet och gott minne bedömdes.[11]

Under 700-talet tog sedan kodifieringen av haditherna fart. Men av alla samlingar som nämns av Siddiqi är den tidigaste fortfarande existerande av format den så kallade Muwatta av Malik ibn Anas (d. 795). Denna är också snarare ett försök att fastställa lag, sed och religiös praxis än en hadithsamling, åtminstone i den mening som begreppet senare kom att få. [12]

Insamlandet och bedömningen av haditherna nådde sin höjdpunkt på 800-talet. Traditionister reste vida omkring och samlade hundratusentals hadither, filtrerade ut de autentiska genom analys av berättarkedjorna och skapade stora volymer av de ändå relativt få som passerade filtret[13]. Under den här perioden sammanställdes de för sunniislam viktigaste samlingarna, däribland Al-Bukharis och Muslims som fått närmast sakral status, tillsammans med omfattande biografier och andra verk relaterade till hadithvetenskapen.

Hadithvetenskapen behandlar alltså hadither – berättelser om vad (framför allt) Muhammed sagt, gjort, inte gjort, förbjudit, godkänt eller givit sitt tysta medgivande till. De flesta muslimer anser Muhammed vara det främsta föredömet, man bör efterlikna hans karaktär och följa hans exempel. Den väg som Muhammed visat kallas dennes sunnah, den rätta vägen. Sunnah är profetens väg uttryckt i hans sätt att leva och agera som muslim. Sunnah har alltså en praktisk karaktär – handlingar, ritualer och förhållningssätt. Sunnah är i sin yttersta mening hela den levande religionen islam. Sunnah baseras på koranen, hadither och den sed som överförts mellan generationerna. I hadither beskrivs till exempel hur slöjan skall knytas och bönen skall genomföras. Sunnah handlar då om att genomföra detta i praktiken, att bära slöjan knuten på det föreskrivna sättet och att genomföra bönen som Muhammed beskrivits genomföra den. Eftersom beskrivningarna ofta inte är helt entydiga eller fullständiga utvecklades varianter/lokala traditioner, som alla anses vara inom sunnahs ramar.

I koranen används”sunnah” i betydelsen prejudikat och sed. Det användes för samhällets accepterade etablerade praxis, senare förbehållen den praxis som Muhammed visat. Hadith och sunnah har vid olika tider uppfattats som synonyma begrepp eller med en teoretisk skillnad[14]. Juynboll tycks i sin bok ”Muslim tradition” mena att begreppet sunnah ursprungligen betecknade arabisk sed och först så småningom kom att handla om just profetens sunnah och att denna tidpunkt sammanföll med att hadither började skapas och tillskrivas Muhammed[15].

Inom sufirörelserna betraktar man tron som två sidor av ett mynt, dels den exoteriska som vanligtvis tar formen av ett ortodoxt påbudsuppfyllande, dels den esoteriska, mystika sidan med målet att utplåna egot och fullständigt uppgå i Gud. Varje handling binder människan till existensen och det högsta tillståndet är bortom all existens – utslocknandet och dess efterföljande tillstånd av förblivande.[16] Upplysning kan inte nås genom endast genom den exoteriska sidan – fromhet och andra inre egenskapers kvalitet är avgörande. Profetens sunnah är de inre egenskaperna.[17] Som inspiration och föredöme kan sufierna särskilt peka på Muhammeds asketiska livsstil vid de återkommande vistelserna i bergen utanför Mekka[18]. Det är inte omöjligt att Muhammed praktiserade samma typ av berövande av sinnesintryck som sufierna senare satte i system.

Referenser

  1. Siddiqi, Muhammad Zubair: ”Hadith literature: its origin, development and special features”. Islamic Texts Society, Cambridge, 1993.
  2. Brown, Jonathan: “How We Know Early Hadith Critics Did Matn Criticism and Why It’s So Hard to Find”. Islamic Law and Society 15, 2008, s. 143-184. Koninklijke Brill NV, Leiden.
  3. Juynboll, G.H.A: “Muslim tradition”. Cambridge University Press, 1983.
  4. Geels, Antoon: Muslimsk mystik ur psykologisk synvinkel. Norma bokförlag, 1999.


[1] Siddiqi, s. 130.

[2] Siddiqi, s. 113. Brown, hela artikeln.

[3] Larsson, s. 22.

[4] Larsson, s. 22.

[5] Siddiqi, s. 2-4.

[6] Siddiqi, s. 25.

[7] Siddiqi, s. 23.

[8] Ja, detta är något av en motsägelse i Siddiqis framställning.

[9] Siddiqi, s. 31.

[10] Siddiqi, s. 36.

[11] Siddiqi, s. 38.

[12] Siddiqi, s. 7-8.

[13] Siddiqi, s. 42.

[14] Siddiqi, s. 2.

[15] Juynboll, s.

[16] Geels, s. 117.

[17] en.wikipedia.org/wiki/Sunnah.

[18] Geels, s. 35.

Advertisements

About eklektikernsblogg

Mycket lättpåverkad
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s