Sameland

Det hände sig en dag när jag och ett par jämte skulle ut och fiska på isen att jag sprang på ett björnide. Jag hade några dagar före rådfrågat min bror nåjden om vilken dag som skulle passa för fiskafänget och han hade tagit fram sin trumma och börjat sjunga och sedan meddelat mig att både jag och fisken blir nöjda. Så var det ofta med hans svar men jag har ju inte hans kontakt med den andra världen, så vad skulle jag säga. (Rydving, s. 109. Mebius, s. 143)

Skaren var bra så vi tog en omväg som vi inte ofta går, förbi en plats där vi hört talas om att det funnits björn. Och efter en stunds letande hittade vi faktiskt ett ide där farfar var hemma – den senaste blidan hade gjort andningshålet tydligt även på håll. Jag som först såg idet ringade in björnen genom tydliga fotavtryck i en cirkel runt det. Sedan gick vi raka vägen hem för att berätta för de andra. Fisken blev kvar i sjön, antagligen nöjd med det.

Ett par dagar senare, efter att nåjden säkerställt all världens vänliga inställning och berättat hur vi enligt fädernas tradition skall gå tillväga för att hedra björnen och avvärja dess hämnd, visade jag vägen till idet medan kvinnorna klädde sig till fest och förberedde våra hem för björnens ankomst. Vi jagade ut björnen med spjut och dödade den utanför idet. Vi satte en krans av kvistar runt dess nos och lyfte dess huvud tre gånger. Andra familjer gör visst annorlunda men vad de gör, det gör de alltid tre gånger.

När vi närmade oss hemmet sjöng vi att en ärad gäst var på väg, kvinnorna sjöng att vi var välkomna. Under ledning av nåjden styckade vi och tillredde björnen och bar in köttet i kåtorna till kvinnorna, som avvärjde björnens hämnd genom att spotta på oss. Den delen av traditionen kan jag vara utan. Sedan festade vi på köttet, det räckte i flera dagar. Festen avslutade vi genom att ge björnens ben en fin begravning och tvätta oss rena så vi kunde umgås igen. (Bäckman 2000, 218-223. Mebius, 136, Bäckman 2005, s. 32)

Vid höstslakten, när kalvarna vuxit sig stora, gav vi en ren till våra fäders gudar för att nästa år få välgång och ännu präktigare kalvar. Andra familjer ger av höstslakten till andra gudar enligt sitt sätt, men vi följer vår tradition. Vi gick med renen till vår familjs offerplats och slaktade den där. Offerstenen smorde vi in med blodet och en del av köttet begravde vi tillsammans med benen med många lyckönskningar så att djuret kan återuppstå hos gudarna, på det att vi må ge och få. Sedan tillagade vi och åt upp köttet. Nåjden konstaterade att våra gudar nöjda hade deltagit i måltiden så om vi fortsatte att noga följa traditionen kunde året sluta lyckligt. (Rydving, s. 105. Mebius, s. 134-137, 143-147)

I vårt hem gav vi nästan varje dag mat och dryck till de gudar som bodde i kåtan, i eldstaden och vid luovve, och också strax utanför kåtan. Eftersom kvinnorna ansvarade för kåtan och bostället var det oftast de som gjorde detta. (Ryding, s. 100. Bäckman 2000, s. 222)

När min systers lille son blev sjuk trodde nåjden att det kunde bero på att han fått fel namn. Min syster hade givit till Saaraahkka och bett om sonens namn. Sedan hade sonen givits namnet och sin sång enligt våra fäders sed. Nåjden kom nu fram till att pojken inte var nöjd med namnet och det orsakade sjukdomen – pojken måste få ett nytt namn. Min morbror, en man som redit sig väl med fiske och jakt och renarna och tagit god hand om sin familj, hade nyligen avlidit och nåjden gav dennes namn till pojken, så att pojken kunde få styrka genom att den avlidne levde vidare i honom. När min morbror hade dött gav vi honom gåvor så att han skulle fortsätta hjälpa oss och inte orsaka oss skada, men eftersom han nu lever vidare i pojken behöver vi inte göra det längre. (Ryding, s. 115-116, 122-124, 141-142. Jackson, s. 7. Mebius, s. 141)

Vid den mörkaste tiden på året, javllamanno, far det enligt många omkring varelser i luften som kan vara onda, och andra som kan våldföra sig på kvinnorna. För att avvärja dessa sätter vi upp askar med mat i träden runt vårt hem. En del säger att vi ger maten för att nästa år skall bli bra, andra sätter upp små båtar som smetats med blod. Min bror nåjden säger att det inte är våra fäders tradition. (Mebius, s. 141-142, Rydving, s. 105)

Referenser

  1. Bäckman, L: ”Björnen i samisk tradition”. Ingvar Svanberg & Håkan Tunónen (red.). Samisk etnobiologi. Nora: Nya Doxa 2000: s. 216-226.
  2. Bäckman, L: ”The Noaidi and his worldview”. Shaman 12, 2005: nr. 1-2, s. 29-40.
  3. Mebius, H: Bissie. ”Studier i samisk religionshistoria”. Östersund: Jengel 2003: s. 133-148.
  4. Rydving, H: ”The end of drum-time: religious change among the Lule Saami, 170s-1740s”. Uppsala: Univ. 1993: s. 93-108, 115-133, 140-154.
Advertisements

About eklektikernsblogg

Mycket lättpåverkad
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s