Gallien

Platsen jag valt för en beskrivning av kelternas religiösa år är nuvarande Frankrike och tidpunkten är runt år noll. Jag har efterhand förstått att källmaterialet för de kontinentala kelternas liv, särskilt det religiösa livet, är ytterst tunt, vilket gör min framställning motsvarande kort.

Druiderna var religiösa ledare för kelterna. De utgjorde en egen samhällsklass som är befriade från krigstjänst och beskattning. Deras kunskap förmedlades muntligen – de föredrog muntlig tradering framför skriven dokumentation för att träna minnet och för att lättare kunna hålla sin kunskap inom skrået. Följdaktligen kunde det ta tjugo år av utbildning att bli fullärd. Trots det (men tack vare klassens höga sociala status) flockades många unga ambitiösa män runt druiderna för att försöka bli lärjungar. (Caesar, s. 337-338)

Kärnan i druidernas livsåskådning var att människans själ är odödlig och övergår från en människa till nästa när hon dör. Det har fått någon forskare att spekulera i buddhistisk mission till Gallien, men mer sannolikt är väl att tanken kan ha uppstått på flera platser. (Caesar, s. 337. Wikip/Druid)

Druiderna fungerade förutom att vara religiösa ledare även som domare. De avgör tvister och på grund av sin höga sociala status efterföljs deras domslut. Om någon skulle gå emot deras dom hade de makt att utesluta den personen från deltagande i de religiösa livet. (Caesar, s. 337-338)

En gång om året samlades druiderna till tings i Carnutes (nuvarande Chartres) nära Paris i norra Frankrike. (Caesar, s. 338)

Ekar och mistlar är helt centrala i druidernas religiösa liv. Druiderna utförde sina ritualer i eklundar och mistlar som hittades på ekar skördades med vördnad i speciella ceremonier. Djuroffer kunde även utföras i skuggan av ekarna vilket innebar att ritualen utvecklades till en fest där köttet serverades till ceremoniens deltagare. Sådana ceremonier kunde utföras i början av varje månad. (Plinius, s. 549-550)

På grund av att druidernas kunskap traderades muntligen har närmast ingenting av den överlevt till vår tid. Det enda vi vet om deras ritualer, övertygelser och världsbild är således vad några få kommentatorer lämnat efter sig, och den informationen kan som vanligt ifrågasättas som propaganda, andrahandsuppgifter, smutskastning/skönmålning etc.

Det keltiska året började med månaden samonios i mitten av sommaren. Vissa vill relatera samonios med den mer välkända iriska festivalen samhain, vilket skulle placera samonios på hösten. En festival firades under tre dagar i samonios. (Wikip/Coligny_calendar)

En av de mest vördade gudarna var möjligen Lugus. Källmaterialet är här lika sprött som vanligt – antagandet bygger på några få inskriptioner, att många ortsnamn innehåller gudens namn och att romarna möjligen tolkade Lugus som Mercurius som de sedan påpekade var gallerna högst vördade gud. Mercurius ingår också i många geografiska namn från denna tid, till exempel Mont Martre i Paris.

På Irland och i Brittanien hade Lugu (Lugh) en välkänd festival den första augusti, Lughnasadh. Kejsaren Augustus valde att på detta datum inviga staden Lugdunum (nuvarande Lyon), vilket betyder Lugus borg, till huvudstad för det romerska Gallien. Detta kan möjligen utgöra ett samband som visar att Lugus festival även firades i Gallien. (Wikip/Lugus)

Den keltiska gudinnan Brigantia dyrkades enligt kurslitteraturen både av kelterna i Irland och i Gallien. Hennes namn betyder ”den allra högsta” med en rot som går tillbaka till samma indoeuropeiska ursprung som vårt ”berg”. Historier om Brigantia lever kvar i den rika irländska keltiska traditionen och hon har sannolikt införlivats i deras kristna traditionen som Saint Brigid. Evidens att hon vördats även i Gallien kommer framför allt från inskriptioner och, återigen, ortsnamn, till exempel Bregenz i nuvarande Österrike. Spåren förefaller dock vara mycket svagare än för guden Lugus. Vilken roll Brigantia haft och hur hon dyrkats i Gallien verkar vi inte ha någon aning om.  (Chadwick, s. 169, Wikip/Brigantia)

Referenser

  1. Caesar, G. J.: “De bello gallico”. H. J. Edwards (övers.). Cambridge: Harvard University Press 1917: s. 336-339.
  2. Plinius d.ä.: “Natural history” Vol. IV. H. Rackham. Cambridge: Harvard University Press 1945: s. 548-551.
  3. Wikip/*: en.wikipedia.org/wiki/*
  4. Chadwick, Nora: “The Celts”. Harmondsworth: Penguin 1971: s. 168-185.
Advertisements

About eklektikernsblogg

Mycket lättpåverkad
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s