Syntes sufism och feminism

Vad betyder sufismen för kvinnans ställning, praktiskt och religiöst, positivt och negativt i Senegal och andra länder? Hur har den bidragit till jämställdhet? Finns det exempel på att sufismen bekräftat eller försvårat strävan efter jämställdhet? Var och hur i så fall?

Eva Evers Rosander har studerat den senegalesiska sufisekten Mouridiyya och särskilt hur livet gestaltas för dess kvinnliga medlemmar. Hon rapporterar i boken ”Nyckeln till paradiset” om ett samhällssystem som väl torde vara ett osedvanligt osympatiskt exempel på hur religion även i nutid används av de som leder det religiösa livet för att berika sig själva och förtrycka andra.

Mouridernas sekt grundades 1883 av senegalesen Amadou Bamba, son till en sufiledare. Hans mor, Mame Diarra Bousso, är också en viktig figur för sekten, särskilt som moraliskt föredöme för den kvinnliga delen av medlemmarna.

Mouridiyya har åtminstone ytligt tydliga likheter med klassisk sufism. Men medan huvudsaken för de flesta (alla?) andra sufisekter är den andliga utvecklingen och upplevelsen verkar mouridernas sekt närmast enbart handla om att etablera en hierarkisk samhällsstruktur för kontroll och utnyttjande av dess medlemmar.

Det högsta ledarskapet – khalifa – går i arv på fädernet. Sektens övriga ledare, som kallas marabouter, är ofta ättlingar till grundaren. En marabout har ett antal lärjungar som förväntas visa honom djup vördnad och total underkastelse. Relationen ledare/lärjunge är maskulin, kvinnorna anses ha sin make som religiös ledare och överordnade auktoritet (Rosander 2001, s. 146-147). Hårt arbete är en dygd som kan räknas som likvärdigt med bön. Ledarna tar emot pengar och tjänster från sina lärjungar, de har ofta en gård där lärjungarna får arbeta på fälten till ledarens förmån. Ledarna äger barke – i mouridernas tolkning närmast magiska egenskaper – som lärjungarna förväntar sig få del av genom att villkorslöst lyda ledaren och utföra dennes order (Rosander 2011, s. 133).

Sektens medlemmar kan skaffa sig meriter för paradiset genom att utföra dagsverken på de religiösa ledarnas fält. Har man kontanter går det bra att skänka dem istället. Enligt sektledarnas uppfattning går dessa pengar egentligen till Gud (Rosander 2011, s. 12).

Kvinnornas moraliska uppförande och hur väl de fyller sina roller som maka och mor har betydelse för deras chanser att komma till paradiset. Männen ställs inte inför såpass uttalade krav. ”Enligt mourididealet skall kvinnorna vara underkastade männen, lydiga, tålmodiga, arbetsamma, toleranta och famför allt lojala mot sina äkta män i vått och torrt. Kvinnornas moral påverkar deras barns framtidsutsikter, medan vad männen gör inte spelar någon roll.” (Rosander 2011, s. 15-16)

Männen är i regel mer underkastade sin marabouts vilja. Många har sedan barnsben blivit hjärntvättade i koranskolor där de under hugg och slag från marabouten tvingas memorera koranen (Rosander 2011, s. 61). På landsbygden finns daaras, internatskolor som enligt Rosander mest liknar arbetsläger kombinerat med koranmemorering. Där får pojkarna lära sig underkastelse och lydnad utan ifrågasättande eller protest. Det finns även urbana daara, där föräldrarna får betala för sonens skolgång. Gör de inte det skickar marabouten ut barnen på gatan för att tigga. Föräldrarna uppfattar barnets skolgång som en uppoffring, som de själva gör när de överlämnar sin son till marabouten (Rosander 2011, s. 110-111).

Förhållandena i koranskolorna har uppmärksammats av Rädda Barnen och i svensk media: ”Talibéerna hänger i gathörnen, bland bilarna, utanför affärerna. Deras uppgift är att tigga in pengar till sin lärare, marabouten. Lyckas de inte får de stryk. Fenomenet har klassats både som trafficking och barnslaveri. Att driva koranskola och leva på tiggande barn har blivit omfattande business i Senegal.” (SvD).

Medlemmar av en annan senegalesisk sekt, tijaniyya, anser enligt Rosander att mouridismen är ytlig och att alltför många mouridmarabouter uttnyttjar sina lärjungars okunskap och brist på bildning till att skaffa sig makt över dem genom magi och vidskepelse (Rosander 2011, s. 95).

Rosander har även följt mouridiska kvinnor som emigrerat till Teneriffa och Europa för att tjäna pengar på handel och arbete. Utan kontrollen som familj och samhälle i hemlandet utövar upplevdes de som friare och mer respektlösa. Männen som blir kvar hemma känner att de tappar kontrollen över deras moraliska uppförande och mot de män som också emigrerade till Spanien var kvinnornas attityd mindre ödmjuk och tålmodig än i hemlandet. Männen kritiserade kvinnornas besatthet av pengar och därtill hörande religiösa likgiltighet. Männen verkade må dåligt av att inte kunna dominera kvinnorna som i hemlandet och omoralen som de därför kunnat utveckla blev männens personliga fel (Rosander 2011, s. 173).

I Senegal diskuterar man inte företeelser i samhället som genussystemet, kastväsendet eller föreställningar om magin, företeelser som utgör förtrycksmekanismer. Kvinnors underordnade ställning genomsyrar allt. Kvinnorna är tystade av okunnighet, analfabetism och religiöst inspirerade ödmjukhetsideal. Avvikare blir förföljda tills de tröttnar (Rosander 2011, s. 228).

Och så här kan man fortsätta ganska länge med att stapla upprörande observationer och kritiska åsikter från Rosanders bok. Rosanders bok skulle ha kunnat avfärdas som tendentiös om det inte hade varit för den inkännande tonen. Trots det uppger Rosander att hon anklagats av senegalesiska feminister för att ha låtit sig förledas av ”sufiromantik” (Rosander 2011, s. 13).

Att försöka urskilja någon ljusglimt i det mouridiska systemet känns meningslöst. Orättvisorna är så stora och genusuppfattningen så annorlunda att jag inte ser något utrymme att diskutera jämställdhet i vanlig mening. Respekt för andras kultur och sätt att leva och eventuella allmänna fördelar som en känsla av samhörighet och tacksamhet för upplevda fördelar av tillbedjan och tro väger lätt mot förtrycket och utnyttjandet. Det är rätt tydligt att de flesta mourider – även männen! – netto skulle må bättre av att förkasta sekten. Men så enkelt går det förstås inte. Jag övergår alltså till vad kurslitteraturen i övrigt bjuder vad gäller syntes mellan feminism och sufism eller åtminstone kvinnor inom sufismen.

Förhållandevis lite är känt om kvinnors praktiska liv i sufiordnarna. Bland alla sufiska profiler genom historien som Geels tar upp är endast en en kvinna (s. 48). Det låter som det brukar göra i historieskrivningar. Men i ”Kvinnors zikir-ritualer i Istanbul” rapporterar Catarina Raudvere om en grupp kvinnor som driver en verksamhet i sufisk anda.

Gruppen ser sig som efterföljare till en i början av 1990-talet avliden mästare som som kringvandrande praktikant särskilt vände sig till kvinnor. Eftersom ingen har hävdat att det efter mästaren finns en auktoritetskedja som överförts till dem har kvinnorna kunnat fortsätta verksamheten i egen regi och i sin mästares anda med en rik sångtradition, zikir (dhikr), och andra övningar (Raudvere, s. 46). Zikirbönen beskrivs som den mest sårbara delen av kvinnornas verksamhet – legalt i förhållande till staten (förbjudet sedan 1925), teologiskt i förhållande till muslimska auktoriteter, och i relationen till manliga familjemedlemmar. ”Det gäller för kvinnorna att navigera mellan dessa intressenter som från tid till annan kräver insyn i verksamheten” (Raudvere, s. 51).

Färden upp genom den andliga utvecklingens hierarki enligt klassisk sufism närmast kräver vägledning. Schejkerna hävdar auktoritet genom silsila, en kedja av andliga ledare som sträcker sig tillbaka till Muhammeds tid. Raudvere hävdar att en kvinna inte kan bryta en sådan patrilinjär kedja och att paradigmet mästare/lärjunge inte lämnar särskilt mycket utrymme för kvinnor (Raudvere, s. 45). Varför det måste vara så är inte uppenbart, möjligen refererar Raudvere till av mig saknad bakgrundskunskap om klassisk sufism. I vilket fall som helst illustrerar den studerade gruppen kvinnor det påstådda genom att de håller sig utanför de etablerade ordnarna och saknar egentlig schejk.

Angående den exoteriska sidan av det islamiska myntet har gruppen salafistiska tendenser, eller är helt enkelt sådana. De förordar ett återvändande till islams källor och de första muslimernas normerande beteende. De arbetar för ett återupprättande av en historisk utopi, en tradition som är muslimsk, turkisk och enhetlig. Verksamheten är absolut exkluderande av de som är tveksamma till det islamistiska samhällsprojektet (Raudvere, s. 42). Sålunda kategoriserad kan läsaren återvända till denna hemuppgifts första fråga för feministiska invändningar mot den studerade gruppens islamism.

Gruppen har skapat ett andrum där medlemmarna övertagit roller som i andra miljöer i samma stadsdel självklart endast kan tas av män. Miljön är i stort sett en helt segregerad kvinnovärld. Raudvere anger att ”ambitionen med mitt projekt har varit att visa att kvinnor utanför det som slentrianmässigt definieras som Västerlandet också tar aktiv del i av genomgripande samhällsförändringar och de inte kan framställas som determinerade av sin fattigdom, sitt kön eller sin religion.” (Raudvere, s. 62) Jag saknar information om storleken på Raudveres projekt, men man kan invända att den uttryckta typen av generella slutsatser inte kan motiveras genom begränsade studier av en eller annan grupp, eller ens många grupper. Dessutom gör gruppens utsatthet slutsatsen mindre klar. Man bör också invända att en salafistisk ansats till samhällsordning som övertygelse självklart måste betraktas som determinerad av religion.

Referenser

Evers Rosander, Eva: Mam Diarra Bousso. Levande sufism (antologi), redaktör David Westerlund. Bokförlaget Nya Doxa, 2001.

Raudvere, Catharina: Kvinnors zikir-ritualer i Istanbul. Levande sufism (antologi), redaktör David Westerlund. Bokförlaget Nya Doxa, 2001.

Evers Rosander, Eva: Nyckeln till paradiset – senegalesiska kvinnors livsvägar. Carlssons förlag, Stockholm, 2011.

SvD: www.svd.se/nyheter/utrikes/barnen-maste-tigga-for-att-slippa-stryk_5941981.svd

Advertisements

About eklektikernsblogg

Mycket lättpåverkad
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s