Muslimska organisationer

Det finns för närvarande ett hundratal muslimska församlingar i Sverige, de flesta anslutna till en av de tre riksorganisationerna Förenade Islamiska Församlingar i Sverige (FIFS), Sveriges Muslimska Förbund (SMuF) och Islamiska Kulturcenterunionen i Sverige (IKUS). I paraplyorganisationen Sveriges Muslimska Råd ingår FIFS och en rad andra förbund som Sveriges Unga Muslimer (SUM). Därutöver finns på riksnivå Islamiska shiasamfunden och Islamiska Riksförbundet i Sverige (IRFS) (Svanberg, s. 10).

Framväxten av organisationerna har präglats av splittring och maktkamper (Alwall, s. 34). En tendens är diversifiering mot etniskt/nationellt definierade samfund (Svanberg, s.9). ”Man drar sig till dem man känner sig bekväm med” som en muslimsk föreläsare i kursen uttryckte det.

Man kan kanske jämföra den (relativt) konfliktfyllda fragmenteringen av de muslimska organisationerna med de svenska församlingarna i ”svenskbygderna” i USA under 1800-talet (SU). Det handlar rimligtvis om en naturlig utveckling efter att man funnit det för gott att flytta från ett land utan föreningsfrihet – då organiserar man sig gärna och kan man inte kan göra sig hörd i en förening skapar man lika gärna en ny.

FIFS, SMuF och IKUS uppbär alla statsbidrag vilket innebär att de skall bidra till att upprätthålla och stärka samhällets grundläggande värderingar (3 § lagen om stöd till trossamfund (1999:932)). Jag anser att man kan ifrågasätta om de muslimska organisationerna och deras företrädare står för svensk värdegrund eller snarare driver en egen agenda som även innebär att invandrade muslimer alieneras från det svenska samhället.

I den redan nämnda dokumentären ”Slaget om muslimerna” intervjuas bland annat Abdirizak Waberi, ordförande i Islamiska förbundet, friskolerektor och riksdagsman för Moderaterna, och Ahmed Al Mofty, ordförande i Islamiska informationsföreningen: ”I dokumentären beskrivs de som tydligt islamistiska trots att de ofta framställs som representanter för alla Sveriges muslimer. – Det handlar om representanter med väldigt bestämda åsikter, till exempel om vilka regler som ska gälla i umgänget mellan könen. En riktig muslim får inte dansa, inte lyssna på rockmusik och inte ha pojkvän och som kvinna måste man bära slöja.” Riksdagsman Waberi uttrycker i dokumentären att det bara finns en islam och att han naturligtvis – precis som alla andra muslimer – skulle vilja leva i en stat styrd av islamiska lagar (SVT).

Fler exempel: Mahmoud Aldebe, ordförande för Sveriges Muslimska Förbund, skrev i april 2006 ett brev till de politiska partierna där han ställde krav på särlagstiftning för muslimer (SMF). Abdelhafid Mebrouk, med bakgrund i Studieförbundet ibn Rushd och flera andra organisationer, förespråkade på en föreläsning i denna kurs att kreationism skall läras ut i islamiska skolor (men blev tråkigt nog avbruten innan han hann utveckla sina tankar). Helena Benaouda, ordföranden i Sveriges Muslimska Råd, påstod att hon aldrig kommit i kontakt med muslimsk extremism men visade sig strax därefter vara svärmor till en av de män som nu står inför rätta i Danmark för att vara på väg att mörda en hel tidningsredaktion (DN2). Styrelsen för Sveriges Muslimska Råd såg inget märkligt i denna aningslöshet utan gav henne fortsatt förtroende.

Detta är personer som anser sig företräda alla muslimer och som påstår sig främja integration och svenska värderingar, samtidigt som de föredrar en gudsstat och förordar traditionell ortodox islam. Och de ges legitimitet genom att politiker och andra företrädare för majoritetssamhället vänder sig till dem för att diskutera muslimska frågor. Statsminister Reinfeldts konfererande med en rad muslimska företrädare i samband med krisen orsakad av Lars Vilks rondellhund är ett exempel (DN3), politikerna i Jönköping som lät lokala muslimska företrädare definiera hur den kommunala skolan skall anpassas till muslimernas önskemål är ett annat (SVT2).

Jag antar att det är rimligt att nyanlända invandrare som saknar kunskap om det svenska samhället litar på de muslimska företrädarna. Möjligen får de få chanser att fundera på saken och blir därmed segregerade från det svenska majoritetssamhället.

Dokumentären ”Slaget om muslimerna” kritiseras för övrigt energiskt i kursboken ”Islamofobi” (Gardell). Dock är kritiken helt inriktat på programmets scenografi, de värderingar som uttrycks i dokumentären berörs inte alls. Det är därför rent nödvändigt att helt bortse från kritiken.

Advertisements

About eklektikernsblogg

Mycket lättpåverkad
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

One Response to Muslimska organisationer

  1. Pingback: Religionsfrihet för muslimer i Sverige | Eklektikern

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s