Moskéer

Det har tagit tid att etablera moskéer i Europa, åtminstone om man som moské betecknar en ändamålsenligt anpassad byggnad med islamisk prägel. Utvecklingen under det sena 1900-talet visar på stort motstånd från majoritetssamhället, även i länder med många muslimer (Karlsson, s. 99-100). Men den situation som beskrivs i Karlsson, som gällde för ungefär 15 år sedan, har eller är på väg att förändras. Nu finns moskéer i många städer, även i Sverige som annars legat efter resten av Europa, och många fler planeras i till exempel Tyskland (Spiegel).

Efter att länge varit en av få huvudstäder i Europa utan central samlingspunkt för muslimerna fick Stockholm sin första riktiga moské år 2000 i den av Ferdinand Boberg i morisk stil ritade gamla kraftstationen på Södermalm. Handläggningen av frågan är en provkarta av försenande faktorer – motsättningar mellan muslimska grupper, islamkritiska opinioner och politiska och administrativa förhalningar (Alwall, s. 36).

Protester och förhalningar är det alltså gott om. Under 1980-talet förhöll sig många av svenskarna ganska positiva till moskébyggen och moskéerna i Göteborg, Malmö och Trollhättan byggdes utan någon direkt opinion. Under 1990-talet och framåt hårdnade attityderna även om många fortfarande såg positivt på rätten att bygga moskéer (Karlsson, s. 105-106). Jag noterar att folks detta skett i takt med ökad invandring från muslimskt dominerade länder.

Från beslutsfattares sida verkar de beredande sakkunniga tjänstemännen agera korrekt efter lagar och förordningar medan politikerna ställt sig mer skeptiska till tillkomsten av nya moskéer (Karlsson, s. 106). I Karlsson beskrivs hur planerna för en moské i Jordbro möttes av organiserat motstånd och mer än 300 protestskrivelser inkom. På många orter har ärenden blivit fördröjda när politiker och tjänstemän försökt hantera det organiserade motståndet genom att bolla den heta potatisen mellan sig (Karlsson, s. 108). Dock verkar man aldrig ha diskuterat religionsfrihetens betydelse för rätten att bygga moskéer (Karlsson, s. 111).

Möjligheten att bygga en bönelokal lär otvisteligen vara en demokratisk rättighet. Med det konstanterandet som bakgrund anser jag att många av argumenten som framförts mot moskébyggen är tämligen lama. Svårt med parkeringsplatser, fornminnen i redan exploaterade områden, opassande arkitektur, terroristattacker etc. Det låter som man har ett känslomässigt motstånd mot islams etablering i samhället men inte klarar av att formulera det.

I Karlsson redogörs även för argument som utgår från uppfattningen om en svenskhet vari islam och muslimer inte ingår. Invandring av muslimer och etablering av moskéer innebär då en anomali i det svenska, normala (Karlsson, s. 115). Först en enkel lokal i en källare, sedan en större byggnad med distinkt utformning, sedan en minaret, sedan krav på böneutrop på fredagar, sedan kanske fem gånger om dagen. Moskén utgör en mycket tydlig signal att islam tagit plats i det svenska samhället.

Många av argumenten mot moskéer (och islam) utgår dock från uppfattningen att islamiska värderingar är inkompatibla med det svenska samhället. Om det stämmer är det förstås ett intressant argument. Vad är det alltså för värderingar som sprids i moskéerna?

I kurslitteraturen beskrivs den svenska islambilden som negativ och präglad av stereotyper, beskrivandes islam som i grunden avvikande och främmande. Vid sidan av uttalad islamofobi är den färgad av kulturrasism och främlingsfientlighet (Svanberg, s. 4-5). Karlsson skriver att moskédebatterna blottar en oro för en hotad ”svenskhet” men att integration i det moderna samhället begränsas till funktionella behov (Karlsson, s. 122, 123). Det är intressant att jämföra (denna uppfattning om) den svenska islambilden med vilka åsikter som faktiskt förmedlas i och runt moskéerna.

När Stockholms moské var ny rapporterades att man där sålde kassettband med antisemitiskt material. Det handlade om en predikant som bland annat refererade till den hadith som beskriver hur muslimerna på domedagen skall jaga judar som gömmer sig bakom en sten men stenen ber muslimerna komma och döda dem (SR). Jag har inte sett något tecken på att rapporterande media förstod att det var frågan om ett avsnitt i islams näst viktigaste skrift, fundamental i varje inriktning av betydelse. Reaktionen synes vara att en sådan intolerant (och skum) berättelse måste vara ett extremt uttryck långt från den mittfåra i islam man antar predikas i moskén.

Andra rapporter och program tyder på att det inte är ovanligt att problematiska värderingar sprids i moskéer. Den brittiska dokumentären ”Undercover Mosque” där man besökte en rad moskéer visar hur många rent hatiska åsikter uttrycks och att muslimerna uppmanas att isolera sig från majoritetssamhället. Saudiarabien, som finansierat en del av moskéerna, anklagas för att sprida wahhabism, en särskilt diskriminerande och intolerant tolkning av islam (C4). Uppföljningar har visat att intyganden om ånger och förbättring inte omsatts i praktiken (C4:2, Tele).

I Sverige har SVTs Uppdrag granskning visat att även svenska moskéer fått erbjudanden om finansiering mot krav på inflytande, och Göteborgs nya moské är finansierad av Saudiarabien (UG2). Saudiarabiens inflytande märks även på andra vis – så har imamen i Gävles moské enligt uppgift studerat för två kända saudiarabiska teologer och rimligtvis fått en wahhabistisk utbildning (SA2). I dokumentären ”Slaget om muslimerna” visar sig ett par företrädare för muslimska organisationer vara islamister och uttalar sig i linje med ortodox islam. Den ene av dessa är ordförande för stiftelsen för Göteborgs nya moské (SVT). När somaliska kristna konvertiter genomför ett torgmöte i Rinkeby säger en somalisk imam i Sveriges Radio att det är en plikt att döda dem (Dagen). På kvällen den 16 maj, samma dag som denna tentamen skall lämnas in, sänder Uppdrag granskning ett avsnitt där man med dold kamera filmat besök i ett antal svenska moskéer. Av påannonseringen att döma är inte heller dessa erfarenheter okontroversiella: ”Utåt sett är de muslimska ledarna tydliga med att man ska följa svenska lagar och värderingar. Inför dold kamera – ger de en helt annan bild.” (UG)

Jag vill påstå att parkeringsplatser och moskéernas avvikande arkitektur är små problem i sammanhanget. Ett demokratiskt samhälle måste vara tolerant mot avvikande åsikter och sätt att leva, men att tolerera diskriminering, segregering och intolerans brukar inte betraktas som tolerant.

Vi kan förstås argumentera för att det inte är vårt problem att man i moskéer uppmuntrar till isolering från majoritetssamhället och propagerar värderingar som går stick i stäv med vad vi anser vara viktigt. De är muslimer och de har den demokratiska rättigheten att få leva som de vill. Men frågan handlar om vilket samhälle vi vill ha. Det sociala trycket från omgivningen gör naturligtvis att de som inte vill leva i en strikt islamisk kontext får svårt att hävda sina egna val. Om detta endast vore deras sak, som i ett samhälle där det gemensamma bara täcker funktionella behov, accepterar vi att vissa i vårt samhälle inte får eller behöver samma rättigheter som vi själva närmast tar för givna.

Advertisements

About eklektikernsblogg

Mycket lättpåverkad
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

One Response to Moskéer

  1. Pingback: Religionsfrihet för muslimer i Sverige | Eklektikern

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s