Islams begränsningar genom lagar, seder och attityder

Islam är en praktisk religion. Att leva i enlighet med islam innebär att följa påbuden även i vardagen. Praktiska begränsningar genom lagar, seder och attityder kan ge upphov till frustration, skuld och stress (Karlsson, s. 24). Möjligheterna för muslimer att leva enligt islam i Sverige är ändå mycket stora: Föreningsfrihet inklusive bidrag, uppmuntran till främmande kulturella yttringar (fastställd i 1974 års regeringsform), anpassning i skolan –  rätt till hemspråksundervisning, möjlighet att starta religiösa/etniska friskolor.

Det svenska samhället har också en rad egenskaper som är i linje med det islamistiska idealet, som välfärdssystemet, vilket fått religionshistorikern Mattias Gardell att tala om ”folkhemsislam” som beteckning på det samhälle som bland annat Muslimska brödraskapet propagerar för (Gardell2). Men man får lov att blunda för sex- och alkolholmoralen – till exempel torde det enligt traditionell tolkning vara haram att ta emot bidrag eller använda gemensamma resurser som finansierats genom intäkter från spel och alkoholförsäljning.

I det här avsnittet beskriver och diskuterar jag några begränsningar, en del smärre, en del värre. Framställningen är knappast fullständig – jag har valt att begränsa mig till några få ämnen för att få utrymme att fördjupa dem.

Halal/kosherslakt, så kallad skäktning, är en metod för slakt där djuret avlivas genom förblödning via ett snitt över halsen, en metod känd redan från faraonernas tid. Hebréerna kan ha tagit med sig bruket från sin tid som slavar i Egypten (Karlsson, s. 71), men eftersom det inte finns några belägg för att de varit där är det säkrast att betrakta det som en myt (Furuhagen). Syftet med skäktning är att tömma djuret på blod eftersom blod i maten inte är tillåten, enligt Torah för att själen är i blodet (Karlsson, s. 71) och enligt koranen för att det står så (surah 5:3). Enligt judisk tro och enligt många muslimer får djuret inte bedövas vid snittet. Förklaringarna är skiftande men i linje med att det då är svårare att garantera att djuret är friskt och opåverkat vid slaktandet och att djuret ofta dör av bedövningen vilket gör avblodningen ofullständig och att djuret då faktiskt slaktats med en annan metod än skäktning.

De flesta länder i Europa tillåter skäktning utan bedövning. Situationen var annorlunda innan andra världskriget, möjligen på grund av utbredd antisemitism. Uppemot 75 % av slakten i EU försiggår numera av rationaliseringsskäl genom skäktning utan bedövning. Slakt av en ko med denna metod kan innebära att det tar upp till elva minuter innan den avlider (Svd1). Det finns gott om filmklipp på nätet om man är intresserad av att skaffa sig en egen uppfattning (och har starka nerver).

I Sverige bedrevs under det sena 1800-talet och in i 1900-talet en kampanj för humanare slaktmetoder, särskilt riktad mot landsbygdens vanor. Kosherslakt omtalades i kampanjen, till del som motargument i och med att kampanjen anklagades för att vara antisemitisk. Debatten gick fram och tillbaka och färgades självklart av realpolitiska och företagsekonomiska hänsynstaganden. 1938 trädde en ny slaktlag i kraft som förbjöd skäktning utan bedövning (Karlsson, s. 73-77).

Fortfarande är det dock tillåtet att importera kött slaktat genom skäktning utan bedövning. Dessutom får åtminstone de judiska församlingarna bidrag för att importera sådant kött (Karlsson, s. 79). Som om det inte räckte med den inkonsekvensen får inte muslimer motsvarande bidrag. Jag kan tänka mig att saken beror av att det inte är något problem att tillåta sådana inkonsekvenser så länge de som omfattas av undantagen är ett fåtal väl integrerade och socialt etablerade personer, och dessutom har många efter andra världskriget av uppenbara skäl känt en särskild sympati för judarna. För muslimernas del handlar det om många gånger fler människor, de flesta relativt nyanlända, som nog betraktas som betydligt mer främmande för det svenska samhället.

I Karlsson antyds en förhoppning om att medlemsskapet i EU och därpå följande harmonisering med europeiska lagar skulle kunna innebära att skäktning utan bedövning blir tillåten i Sverige (Karlsson, s. 94-95). Men sedan det skrevs har attityderna mot skäktning utan bedövning snarare hårdnat: Import av halalslaktat kött har ifrågasatts från officiellt håll och Sverige har i dagarna föreslagit EU att märkning av slaktmetod skall vara obligatorisk så att inte sådant kött kan saluföras som någonting annat (Svd1).

Det är uppenbart att ett importförbud skulle innebära att de muslimer och judar som håller på påbudet om skäktning utan bedövning inte kan få sina behov av kött tillgodosedda. Men argumentationen övertygar mig inte att djurskyddet behöver ge vika för religionsfriheten. Åtminstone för muslimerna finns möjligheten att även inom religionens ramar anpassa sig till rådande förhållanden genom den islamiska principen att man inte behöver följa påbud som av yttre skäl inte kan upprätthållas. Ett annat sätt att hantera situationen är att acceptera att avblodning efter döden är tillräcklig (särskilt som avblodning vare sig före eller efter döden är fullständig). Man kan också anföra att vad Muhammed avsåg i den hadith där han säger att man skall skära djupt med en vass kniv är att djuret skall tas av daga så hänsynsfullt som möjligt. Det vill säga med bedövning.

Omskärelse av unga pojkar där förhuden skärs bort är likt skäktning en mycket gammal tradition känd från faraonernas Egypten. Även med tanke på historisk svensk acceptans och den senare tidens debatt kan man dra paralleller: När det bara var tal om judarna fick det passera, ett fåtal kunniga judiska företrädare tog hand om utövningen för hela det judiska samfundet. Men i och med att vi numera har några hundratusen muslimer i Sverige som upprätthåller traditionen har Sveriges Kommuner och Landsting rekommenderat landstingen att de skall tillhanda hålla religiös omskärelse (SKL). Religiös utövning tar därmed steget ut i den offentliga sektorn och involverar även de som inte tillhör religionen.

Många landsting och enskilda läkare har deklarerat att de trots rekommendationen ändå inte kommer att omskära barn. Resonemanget följer linjen att läkaretiken inte tillåter att man utför medicinskt omotiverade kirurgiska ingrepp på personer som inte har givit sitt medgivande (se till exempel LT).

På DN Debatt argumenterade i november 2011 ett antal debattörer och akademiker, bland annat två med judisk bakgrund, att om Sverige skall fortsätta att betraktas som ett progressivt samhälle så kan vi inte villkora barns kroppsliga integritet (DN). Inlägget följdes av en lång rad av mot- och medhåll i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Newsmill och andra debattforum. Min uppfattning av debatten är att de som argumenterade för rätten till att omskära små barn vidhöll att ingreppet är ofarligt, att det finns positiva effekter (enklare hygien, svårare att bli infekterad av virus pga tjockare hud), att omskärelsen är ett definierande moment för en jude och att ett förbud innebär antisemitism. De som argumenterade mot ansåg att ingreppet är en stympning och ett övergrepp, att de negativa effekterna är större än de eventuella positiva, att ”religiös sedvänja” är ett godtyckligt argument och att anklagelser om antisemitism är patetiska.

Men så vitt jag vet blandade sig ingen muslim i debatten – den islamiska aspekten, om det finns någon, saknades alltså. Eventuellt är detta ett tecken på att muslimerna är mindre väl etablerade i kultur- och samhällslivet.

Lediga helger – Sveriges helger är till stor del ett arv från den kristna tiden. Trots den svenska avkristningen är helgerna ändå ”heliga” vilket tydligt visade sig när en helgdag skulle flyttas till nationaldagen. För en muslim innebär oflexibiliteten att det kan vara svårt att få ledigt på de muslimska helgerna. Ändå är jag övertygad om att utvecklingen går mot en större flexibilitet, särskilt för att industri och näringsidkare i allt högre grad behöver arbetskraft även på svenska storhelger och därför gärna ser större flexibilitet från arbetskraftens sida så att alla inte kräver ledighet samtidigt.

Klädsel – många svenskar är ovana vid yttre demonstrationer av religiös övertygelse. Slöjans observationsvärde är antagligen likvärdig med en tröja med trycket ”Jesus lever” i stor stil, vilket rimligtvis skulle väcka stor uppmärksamhet och undran på en arbetsplats. Alltför tydligt synliggörande av religiösa övertygelser kan uppfattas som provocerande (Svanberg, s. 17). Om till exempel en homosexuell person oroar sig för ortodox islams fientliga inställning till homosexualitet kan man inte bortse från att en arbetskamrats demonstration av sin religiösa övertygelse kan väcka obehag. Slöjan är antagligen problemfri rent praktiskt i de flesta yrkessituationer men det bör finnas tillfällen när en arbetsgivare av professionella skäl kan begära att även en troende muslim skall lämna religionen inklusive slöjan hemma. Dress code är vanligt på arbetsplatser även i Sverige – även om den i de allra flesta fall är liberal så innebär det inte att man helt fritt kan välja hur man vill klä sig. Ett aktuellt exempel är den slöjbeklädda gymnasist som inte fick praktisera på en frisörsalong. Polis och Diskrimineringsombudsmannen tog inte upp fallet men en privat stämning fick salongens ägare att förlika och betala skadestånd (Ssvd, City). I ett tidigare liknande fall lämnades den slöjbekläddas klagan utan bifall. Den svenska rättvisan har ännu en vacklande inställning i frågan.

Arbete – en utövande muslim har religiösa plikter och påbud att följa även i vardagen, det vill säga på arbetstid. Man behöver kunna gå undan för att be vid vissa tidpunkter, man kanske inte vill arbeta för tätt ihop med personer av motsatt kön, eller handgripligen med kunder av motsatt kön, man vill slippa arbeta med varor som är förbjudna som fläsk och alkohol och man vill som tidigare nämnts behålla sin religiösa klädsel även på arbetstid. Vad gäller tid för bön har många lyckats få föreståelse och kan gå undan (Karlsson, s. 26). Frågan är antagligen okontroversiell eftersom den lilla tid som krävs är jämförbar med en rökpaus och bönen sköts som en personlig angelägenhet utan att störa någon annan.

Vad gäller att inte vilja arbeta tillsammans med det motsatta könet och inte hantera förbjudna produkter lär attityderna vara hårdare eftersom det påverkar andras arbetssituation. Här gör sig även krav på särbehandling tydliga. I ett aktuellt fall fick en muslim veta att den kockutbildning hon skulle påbörja, anvisad av Arbetsförmedlingen, innebar att hon skulle behöva smaka av rätter som innehöll fläsk. Enligt Arbetsförmedlingen gick det inte att göra något undantag, kvinnan fick i så fall gå någon annan kurs. Kvinnan anmälde till Diskrimineringsombudsmannen som ingick en förlikning med Arbetsförmedlingen och kvinnan fick ett stort skadestånd (DJ). Fallet visar att skyddet mot diskriminering på grund av religion i yrkeslivet sträcker sig mycket långt. För mig innebär det alltför långt gången anpassning till det val en religiös person självmant har gjort. Vill man arbeta som kock bör man självklart kunna provsmaka maten, annars får man överväga en annan karriär.

Hälsningsceremoni – enligt traditionella tolkningar av islam hälsar inte män och kvinnor i hand med motiveringen att kroppskontakt mellan könen kan leda till tankar som kan leda till syndfulla handlingar. Att inte ta en framsträckt hand är å andra sidan i vår kulturkrets närmast en fientlig handling, så pass att det blivit ett ordspråk. Ett känt exempel är den så kallade handskakningsdomen där en muslimsk man som sökte praktik på ett företag inte tog den kvinnliga chefen i hand men däremot en rad andra närvarande män (Dom). Den framsträckta handen blev hängande i luften. Någon praktikplats blev det inte och arbetsförmedlingen drog in mannens a-kassa med motiveringen att han gjort sig omöjlig på arbetsmarknaden. Mannen anmälde till Diskrimineringsombudsmannen som stämde och vann ett stort skadestånd till honom.

I det här fallet kommer jag att tänka på en scen ur filmen ”Ocean’s 11” där den amerikanske kasinochefen hälsar en japansk storspelare välkommen till sitt kasino i Las Vegas: Först en japansk formell bugning och hälsningsfras, sedan en kraftfull handskakning och ett amerikanskt ”how do you do?”. Kulturmöten innebär ömsesidighet.

Rättens dom tyder på att man anser att den muslimske mannen på grund av sin religion inte har någon möjlighet att välja hur han skall agera. Vi har alltså en situation där vad som antagligen är välmenande förståelse rent av innebär en psykiatrisk diagnos – tvångshandlingar.

Sammantaget kan man säga att många reaktioner från majoritetssamhället, såväl fientliga som vänligt inställda, innebär att muslimerna och islam inte betraktas som en del av svenskheten. Förutom en oförstående eller fientlig inställning till religiösa konventioner förväntar man sig inte samma rationalitet, tolerans, anpassningsförmåga och kulturella känslighet som man tar för givet av sina landsmän.

Advertisements

About eklektikernsblogg

Mycket lättpåverkad
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

One Response to Islams begränsningar genom lagar, seder och attityder

  1. Pingback: Religionsfrihet för muslimer i Sverige | Eklektikern

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s